Hedonismens konsekvenser
Torbjörn Tännsjö säger i en intervju i tidningen Fokus (28/3 2008) att ”det är bättre att vara en lycklig utvecklingsstörd än en olycklig Sokrates”. Man kan fråga sig: hur lycklig och hur olycklig? Spelar inte det någon roll? Troligen menar Tännsjö, som ju är hedonist, att det räcker om den utvecklingsstörde bara är en liten aning lyckligare än den olycklige Sokrates. Och det gäller även om den utvecklingsstörde är mycket gravt utvecklingsstörd, eftersom lyckomängden är allt som betyder något för en hedonist. Så ståndpunkten är verkligen radikal. Men den handlar om vad som är bäst, inte om vad Tännsjö själv skulle föredra om han fick välja. Han skulle säkerligen föredra att själv vara en måttligt olycklig Sokrates framför att vara något lyckligare, men gravt utvecklingsstörd person. (Detta har han också bekräftat på förfrågan.) Men han menar samtidigt att moralen kräver av honom att ändå välja utvecklingsstörningen. Ty det är ”bättre”. Eftersom det innebär mer lycka. Kan en sådan moral vara rimlig? Var kommer den ifrån? Varur hämtar den sin kraft? Det kan väl inte vara tillräckligt att den passar väl ihop med Tännsjös övriga uppfattningar – om den nu verkligen skulle göra det?