Nu, hundra år efter hans födelse, ser det ut som om Karl Popper kommer att gå till filosofihistorien mest för sina pläderingar för epistemologisk fallibilism och för nödvändigheten av öppen kritik inom både forskarsamhället och samhället i stort. Men hans berömmelse började på 30-talet, då han gjorde sig ett namn i det dåtida sökandet efter ett kriterium på vetenskap. I stället för positivisternas språkfilosofiskt konstruerade verifierbarhetsprincip föreslog han en i hans realistiska filosofi förankrad falsifierbarhetsprincip. För att få principen att fungera behövde han bygga in den i ett nät av metodregler. Om detta skrev jag en gång i tiden en avhandling, En kritik av den popperianska metodologin (1973). Den var mycket kritisk mot Popper därför att jag valt att skriva enbart om det som jag var kritisk mot, hans falisifierbarhetsprinccip och hans metodregler, inte hans syn på realism, kropp-själsproblemet, universalia och åsikten att filosofi kan reduceras till språkfilosofi.
När jag skrev avhandlingen hade jag inte en aning om att Popper, som så månade om institutionaliserad kritik och som i sina skrifter utstrålade lust till intellektuell debatt, inte själv kunde tåla kritik. När jag våren 1975 skickade honom min (då till engelsk bok förvandlade) avhandling hade jag fått en liten aning om detta märkliga förhållande, men inte mer. Jag disputerade vid institutionen för teoretisk filosofi i Göteborg, men prof. Håkan Törnebohm vid institutionen för vetenskapsteori hade trots detta vänligheten att ge ut boken i en lämplig serie som han administrerade. När han en tid efter min förfrågan hade fattat sitt beslut att ge ut min bok sade han ungefär så här: ”Men du ska veta att jag behövde fundera lite, för det här kan riskera min vänskap med Popper. Han tål inte kritik. Men jag får väl vara den kritiska realismens anda trogen”. Glad över att få avhandlingen utgiven tänkte jag inte så mycket mera på repliken. När jag fick boken i min hand skickade jag följaktligen ett exemplar till Popper och trodde att jag åtminstone skulle någon form av kortfattat svar. Men Popper hörde aldrig av sig. Och inte heller på andra vägar fick jag veta något om hans reaktion förrän den här våren, alltså tjugosju år senare.
I första aprilnumret av The New Yorker finns en artikel kallad ”A Critic at Large. The Porcupine. A pilgrimage to Popper”, i vilken författaren, Adam Gopnik, kåserar över diskrepansen mellan liv och lära hos Popper. Märkligt nog intervjuade Gopnik Popper samma dag som denne med morgonposten fått min avhandling. Gopnik berättar följande:
”I have something I wish to show you,” he Popper said abruptly, and he disappeared into the house. I stared blankly at my notebook full of high-minded questions. The sky looked threatening.
”Here,” he said, coming back with two new books in his hand. ”I have just received these in the mail this morning.” One of the books was called ”A Critique of Karl Popper’s Methodology,” by a certain Ingvar Johansson. The other one was in German. I opened the Johansson book and, at Popper’s urging, read the inscription. ”To Sir Karl with admiration, I. Johansson.”
”Do you know Johansson, sir?” I asked.
”No, no.” He took back the book and began to flip desultorily through its pages. ”It is another attack, no doubt. You know, people do not distinguish between intellectual criticism and personal attacks. I don’t receive criticism. They think it is enough to call me a fool.”
”Oh, surely no one does that,” I protested.
He smiled sadly. ”All of my students are attacking me now. Three of my students, all of them I helped to get positions, to get chairs, and they know this, and still they attack me personally. You know, when you do things for people there are two types of reactions. There are those who cannot forget you for it and those who cannot forgive you for it. Do you see?”
He returned to thumbing through the book by Johansson. ”He has read nothing of mine, of course. He will then attack this imaginary Popper. Since he already knows what is contained in my works, he need not read them, you see.”
På senvintern 1975 bad Natur & Kultur mig att göra ett Popperurval för en eventuell översättning och utgivning på svenska (som inte blev av). Förlaget sände mitt förslag till Popper, och i ett brev daterat 8 maj 1975 svarar Popper: ”I am very pleased with the selection you are proposing, and very willing to accept these suggestions which obviously come from a scholar who has read my books.”
Även om jag inte lyckades påverka Popper, så lyckade jag i all fall få honom att själv falsifiera ett av sina egna omdömen. Alltid något.

Ingvar Johansson