Den amerikanske filosofen Robert Paul Wolff, som väl mest är känd för sin bok In Defense of Anarchism från 1970, har en läsvärd blog, där han bland annat publicerar sina minnen från olika filosofiinstitutioner i USA. Bland annat berättar han hur det gick till på Columbia University när man skulle försöka få en efterträdare till Ernest Nagel som efter många år flyttat till Rockefeller University. Nagel var ju en stor stjärna och man vill gärna ha någon efterträdare i samma klass. Men vem skulle man fråga? Flera förslag framfördes – t.ex. Quine, Davidson, Kripke, Sellars och Goodman – men institutionens prefekt, Justus Buchler, tyckte inte att de var tillräckligt bra. (Buchler, född 1914, är väl numera okänd för de flesta, men han var enligt Wolff en mycket intelligent och kunnig metafysiker, som dock skrev böcker som ingen brydde sig om och som inte heller Wolff lyckades förstå något av, trots att han försökte.) Hur som helst, när Buchler röstat mot alla förslag som kom upp, frågade Wolff honom om det fanns någon i hela världen som kunde anses lämplig, oavsett om de kunde tala engelska. Buchler tänkte en stund och svarade sedan nej. Alltmer desperat frågade då Wolff hur det skulle gå om man släppte kravet på ”nu levande”. Till exempel Descartes? Nej, han hade ett för snävt upplevelsebegrepp, enligt Buchler. Kant, då? Nej, han begrep sig inte riktigt på relationen mellan möjligt och faktiskt. Till sist frågade Wolff: finns det någon i hela filosofihistorien, som skulle vara värdig att anställas av filosofiinstutionen på Columbia? Buchler funderade en stund och sa till slut: Aristoteles och Whitehead.