I en av sina notiser i Filosofisk tidskrift 2/08 ber oss Lars Bergström fundera över robotar och påståendena ”Man kan låtsas vara död, men man kan inte låtsas vara levande” och ”Man kan låtsas sova, men man kan inte låtsas vara vaken” (s. 61). Här kommer mina åsikter om låtsandets struktur och förutsättningar.
Att låtsas är att för andra framställa sig på ett sätt som man egentligen inte är. Låtsandet förutsätter (a) att man har självmedvetande, (b) att man gör skillnad på vem man är och hur man framställer sig, och (c) att man tror att det finns andra medvetanden som kan uppfatta hur man framställer sig. Detta innebär, för det första, att de som sover och är döda överhuvudtaget inte kan låtsas, eftersom de saknar medvetande och därmed också självmedvetande; jag talar endast om drömlöst sovande. Av samma skäl följer också att inga idag existerande robotar kan låtsas, eftersom de säkerligen saknar självmedvetande.
Låtsandets struktur implicerar att man omöjligen kan låtsas vara det man är eller gör. Detta betyder, för det andra, att det är omöjligt att (a’) låtsas ha självmedvetande, (b’) låtsas göra skillnad på vem man är och hur man framställer sig, och (c’) låtsas tro att de man vänder sig till kan uppfatta hur man framställer sig.
Nu kan vi gå vidare till ”låtsas vara levande” och ”låtsas vara vaken”. För att kunna låtsas vara levande måste man vara död, men döda kan överhuvudtaget inte låtsas. Och för att kunna låtsas vara vaken måste man vara sovande, men i ett drömlöst sovande kan man överhuvudtaget inte låtsas. Båda de påståenden LB ber oss fundera över är sanna – till yttermera visso, sanna a priori.

Ingvar Johansson