Idéhistorikern Ronny Ambjörnsson skriver i DN den 10/4 2008: ”Vi humanister söker naturligtvis sanningen i lika hög grad som forskare i andra ämnen. Men vi söker den på annat sätt, och vi hittar den sällan i samma otvetydiga form som naturvetaren. Vad vi kan ringa in är sannolikheter”.
    Vad betyder detta? Menar Ambjörnsson att humanister sällan hittar sanningen? Eller att de oftast hittar den i tvetydig form? Vad menas i så fall med en sanning i tvetydig form?
    Eller menar Ambjörnsson att forskare inom de humanistiska vetenskaperna i allmänhet inte hittar sanningar, utan endast sannolikheter? Vad betyder i så fall detta? Är resultat inom humaniora av typen ”Det är sannolikt att Erik XIV förgiftades med ärtsoppa” snarare än av typen ”Erik XIV förgiftades med ärtsoppa”? Men i så fall måste väl ändå tanken vara att det är sant att det är sannolikt att Erik XIV förgiftades med ärtsoppa. Är det inte detta som är resultatet?
    Eller är det inom humaniora fråga om subjektiva sannolikheter, på så sätt att humanister inte är övertygade om sina resultats riktighet, utan att de endast tror på dem till en förhållandevis låg grad? Närmare bestämt till en lägre grad än den i vilken forskare inom andra områden tror på sina resultat. Och detta oberoende av om resultaten själva är av formen ”Det är sannolikt att …” eller ”Sannolikheten för att … är …”, eller inte.
    Eller gör Ambjörnsson själv endast anspråk på att ha uttryckt en sanning i tvetydig form? Eller menar han att det bara är sannolikt att det är en sanning i tvetydig form?