År 1837 filosoferade den store danske filosofen Søren Kierkegard på följande tänkvärda sätt: “Jag ids inte lägga mig ner; ty antingen kommer jag då att ligga länge, och det ids jag inte, eller så kommer jag strax att resa mig upp igen, och det ids jag inte heller – jag ids inte rida – det är en för kraftig rörelse i förhållande till min apati; jag ids blott åka; makligt, jämt skakad låta en mängd föremål glida förbi mig, dröja vid varje vackert avsnitt blott för att känna min matthet – mina idéer och infall är lika ofruktbara som en snöpings brånad – förgäves söker jag något som kunde liva upp mig – inte ens medeltidens märgfulla språk är i stånd att tillintetgöra den tomhet som härskar i mig … kort sagt: jag ids inte heller skriva detta som jag skrivit, och jag ids inte stryka det heller”.