Angående dödsparadoxen
(såsom den presenterades av Niclas Hedell i FT nr 1, 2006).
Det verkar som att det föreligger någon typ av kategorimisstag i resonemanget. Hedell likställer genomsnittlig livslängd som varierat beroende på hur länge en given person levt (på så sätt att en person X som levt 50 i snitt sedan levt till 79 års ålder i stället för det totala snittet 75) med en enskild persons innevarande liv.
Det finns två problem i detta resonemang. För det första är det inte rimligt att på Hedells sätt jämföra en enskild individ med ett snitt av alla individer. Det finns inget som säger att den enskilda individen är representativ för alla individer, tvärtom antyder själva begreppet snittal att det föreligger skillnader mellan individer – gjorde det inte det skulle inget snittal behövas.
För det andra är alla tänkbara snittal som kan användas för resonemanget naturligtvis baserade på redan avlidna personer, och behöver alltså inte alls säga något om en nu levande individ. Man kan inte som Hedell uttrycker det "förvänta" sig en livslängd för en individ baserad på statistik, möjligen (och även här föreligger tvivelaktigheter – exempelvis har de människor vars liv statistiken bygger på haft andra livsbetingelser än de nu levande varför det är värt att ifrågasätta relevansen i befintlig statistik) kan man för den samlade befolkningen "förvänta" sig en viss livslängd.
Sålunda närmar sig en given individ alltid sin dödsstund (vare sig denna är bestämbar eller ej) med ett dygn per dygn, något annat är inte möjligt.
Per Larsson, gymnasielärare i filosofi, svenska och religionskunskap.