Vad kan Descartes ande åstadkomma?
09 nov 2011
Descartes tänkte sig som bekant att det kunde finnas en ond ande som lurade honom att tro sådant som är falskt. (En modern version av denna fantasi är att man är en hjärna som ligger i en behållare med näringslösning och som matas med elektiska impulser från en superdator som orsakar falska föreställningar.) Descartes tror, som de flesta av oss, att 2 + 3 = 5. Kan det möjligen vara så att detta inte stämmer, utan att det bara är en ond ande som lurar i oss det. Och att i själva verket 2 + 3 ≠ 5? Descartes skriver lite om det i sina Betraktelser.
Någon skulle kanske tycka att det är nödvändigt sant att 2 + 3 = 5 och att det därför är omöjligt att en ond ande kan lura oss i fråga om detta. Men hur vet vi att det är nödvändigt sant att 2 + 3 = 5? Kan det inte vara en ond ande som lurar oss att tro det? (För övrigt vet vi väl inte heller så noga vad vi menar med ordet ”nödvändigt”.)
Det är något paradoxalt med Descartes projekt: han antar att en ond ande gör allt han kan för att lura honom, samtidigt som Descartes försöker hitta något som han inte kan betvivla (Filosofin genom tiderna, s. 55). Men ”hittar” han något, så är det kanske anden som lurar honom, och får honom att tro att han inte kan ha fel.
”Efter en tillräcklig avvägning av alla skäl bör således till slut fastställas, att denna sats jag finns till, jag existerar är nödvändigt sann var gång jag uttalar eller tänker den” (s. 57). Verkligen? Det är ju inte nödvändigt sant att jag existerar. Vad som däremot kan verka nödvändigt sant är, att om jag uttalar eller tänker satsen, så existerar jag. Men hur kan jag veta att jag uttalar eller tänker den? Kan det inte vara den onda anden som lurar mig att tro det?
Dessutom håller faktiskt Descartes med om att en allsmäktig gud kan lura honom även när det gäller sådant som han tycks inse klart och tydligt, t.ex. att han finns om han tänker (s. 59–60). Men senare anser han sig visa att Gud existerar och att denna gud är så god att han inte luras.
Varför skulle inte en väldigt god person kunna luras? Speciellt om personen också skulle råga vara allsmäktig! Han kanske lurar i Descartes att han, alltså Descartes, finns för att lugna honom. En väldigt god person borde ju kunna använda sig av nödlögner i sin strävan att åstadkomma gott.
Någon skulle kanske tycka att det är nödvändigt sant att 2 + 3 = 5 och att det därför är omöjligt att en ond ande kan lura oss i fråga om detta. Men hur vet vi att det är nödvändigt sant att 2 + 3 = 5? Kan det inte vara en ond ande som lurar oss att tro det? (För övrigt vet vi väl inte heller så noga vad vi menar med ordet ”nödvändigt”.)
Det är något paradoxalt med Descartes projekt: han antar att en ond ande gör allt han kan för att lura honom, samtidigt som Descartes försöker hitta något som han inte kan betvivla (Filosofin genom tiderna, s. 55). Men ”hittar” han något, så är det kanske anden som lurar honom, och får honom att tro att han inte kan ha fel.
”Efter en tillräcklig avvägning av alla skäl bör således till slut fastställas, att denna sats jag finns till, jag existerar är nödvändigt sann var gång jag uttalar eller tänker den” (s. 57). Verkligen? Det är ju inte nödvändigt sant att jag existerar. Vad som däremot kan verka nödvändigt sant är, att om jag uttalar eller tänker satsen, så existerar jag. Men hur kan jag veta att jag uttalar eller tänker den? Kan det inte vara den onda anden som lurar mig att tro det?
Dessutom håller faktiskt Descartes med om att en allsmäktig gud kan lura honom även när det gäller sådant som han tycks inse klart och tydligt, t.ex. att han finns om han tänker (s. 59–60). Men senare anser han sig visa att Gud existerar och att denna gud är så god att han inte luras.
Varför skulle inte en väldigt god person kunna luras? Speciellt om personen också skulle råga vara allsmäktig! Han kanske lurar i Descartes att han, alltså Descartes, finns för att lugna honom. En väldigt god person borde ju kunna använda sig av nödlögner i sin strävan att åstadkomma gott.