Den mänskliga naturen
På denna temasida behandlar vi olika ämnen med anknytning till vår utgivning. Ämnena
förnyas med ojämna mellanrum. Just nu skriver vi om David Humes klassiska
verkAvhandling om den mänskliga naturen. Verket är uppdelat i
tre böcker. Bok 1 har titeln Om förståndet, bok 2 heter Om passionerna, medan bok 3 som just har kommit ut har titeln Om moralen. De båda senare delarna har aldrig tidigare varit översatta
till svenska.
Nedan skriver Ragnar Ohlsson, professor i praktisk filosofi, om Bok 2 och
Bok 3. Längre ned återger vi utdrag ur Henrik Bohlins
förord till Bok 1.
Ragnar Ohlsson om Bok 2 och Bok 3
"Bör" följer inte från "är". Det brukar kallas för Humes lag och hör
till det elementära i praktisk filosofi. Den som stiftat minsta bekantskap
med moralfilosofi förväntas känna till den. Man behöver inte hålla med
om att det den säger är sant, men man måste ta ställning till den. Det
var i Om moralen som Hume först formulerade lagen. Men som vanligt
när det gäller klassiska citat skrev han inte just så. Han skrev:
"I varje morallära jag hittills stött på har jag kunnat notera att författaren
ett tag håller sig till det vanliga sättet att resonera, och fastställer
att en Gud existerar eller gör observationer beträffande mänskliga angelägenheter.
Men sedan upptäcker jag plötsligt till min förvåning att i stället för
de vanliga bindeleden i satser, är och är inte, så binds alla satser
samman genom bör eller bör inte. Förändringen sker omärkligt,
men är likväl av största betydelse. För eftersom detta bör eller bör
inte uttrycker en ny relation eller ett nytt hävdande, skulle det behöva
uppmärksammas och förklaras, samtidigt som man måste ange ett skäl för
något som tycks helt obegripligt: hur denna nya relation kan härledas
från andra som är av ett helt annat slag."
Detta kan tolkas på många sätt, från det kategoriska "inga empiriska
påståenden är någonsin tillräckliga för att ensamma visa att ett normativt
ställningstagande är riktigt", till det mycket svagare: "inga hittills
presenterade försök att sluta sig logiskt från påståenden om fakta till
normer och värderingar verkar acceptabla".
Av många skäl drar Hume slutsatsen att moralen vilar på känslan – inte
på förnuftet. Därför kan omoraliska beslut inte karaktäriseras som oförnuftiga:
"Det strider inte mot förnuftet att föredra utplånandet av hela världen
framför en skråma på mitt finger."
Mycket av det Hume förde fram i sitt uppkäftiga ungdomsverk ingår idag
i det allmänna medvetandet; det är numera svårt att hitta någon utanför
kretsen av professionella moralfilosofer som inte är övertygad om att
moraliska uppfattningar uttrycker känslor snarare än förnuftsmässiga
ställningstaganden.
Humes idéer om hur handlingar skall förklaras är likaledes allmängods
idag: en kombination av önskningar och trosföreställningar om vilka handlingar
som är nödvändiga för att realisera önskningarna ger oss då det motiv
som förklarar en handling. Liksom i andra fall formulerar Hume denna
idé mest slagkraftigt och uppseendeväckande i Avhandling om den mänskliga
naturen:
"Förnuftet är och bör endast vara passionernas slav, och kan aldrig
göra anspråk på någon annan ställning än att tjäna och lyda dessa."
Humes förmåga att dra ut ett resonemang till dess konsekvenser gör att
han kommer till förbluffande slutsatser från till synes självklara utgångspunkter.
Det är Humes kraftfullt formulerade och väl underbyggda ståndpunkter
som väckte Kant ur hans dogmatiska slummer och gav honom anledning att
försöka hitta alternativ till Humes uppfattningar. Fortfarande pågår
en livlig diskussion mellan fackfilosofer om hur Hume skall tolkas och
om han i någon tolkning har rätt.
Ur Henrik Bohlins förord till Bok 1
David Humes Avhandling om den mänskliga naturen från 1739-40 är
en av de stora filosofiska klassikerna. Här formuleras problem som fortfarande är
aktuella, och här utvecklas argument som ännu ständigt citeras och åberopas.
Mest känt är verket för att Hume här utvecklar sin radikala s.k. induktiva
skepticism, d.v.s. tanken att vi inte kan veta något om generella samband
mellan händelser och därför aldrig kan veta att någonting orsakar någonting
annat. Här ställs också frågan hur vi kan bilda ett begrepp om det var
och en av oss kallar "jag", här ges den klassiska formuleringen av den
fundamentala åtskillnaden mellan "är" och "bör", och här diskuteras många
andra centrala filosofiska frågor på ett djupt originellt sätt. Men verket är
också något större än detta, nämligen ett försök att med den nya experimentella
vetenskapens metoder ge en samlad bild av det mänskliga tänkandets alla
aspekter. I bok 1, som här föreligger i nyöversättning till svenska,
undersöks förståndet, d.v.s. den mänskliga kunskapsförmågan och dennas
räckvidd och gränser.---
Kortfattat kan man säga att boken om förståndet innehåller tre (eller
egentligen fyra) grundtankar: empirism, naturalism och skepticism. Viktigast
av dessa är empirismen, som redan nämnts. Humes naturalism, i en mening
av detta mångtydiga ord, är en metodologisk princip som innebär att människosinnet
ska studeras på väsentligen samma sätt som naturfenomen, d.v.s. att man
noggrant ska observera vilka idéer och intryck som uppträder i det och
i vilken ordning de gör det, för att på så vis kunna dra slutsatser om
orsakssambanden mellan dem. I en annan mening av ordet är naturalismen
en följd av skepticismen, som i sin tur utgör en för Hume ovälkommen,
men oundviklig följd av en konsekvent tillämpad empirism. Om all kunskap
och alla begrepp bygger på erfarenheten, hur kan vi då veta att en nödvändig
förbindelse råder mellan orsak och verkan, och hur kan vi bilda ett begrepp
om jaget eller om de "substanser" som rationalistiska filosofer i Humes
samtid skrivit om? Var finns de intryck som dessa idéer härrör från?
Humes svar blir att det här, liksom när det gäller många andra viktiga
trosföreställningar och begrepp, helt enkelt inte finns några sådana
intryck. Vi vet i själva verket bara en mycket liten del av det vi vanligtvis
tror oss veta, och flera av de begrepp som är mest centrala i vårt tänkande är
egentligen bara tomma ord, eller har en helt annan innebörd än de vi
vanligtvis tror oss lägga in i dem. Det mänskliga förnuftet är följaktligen
mycket mer begränsat och kraftlöst än vi vanligtvis föreställer oss,
och bara den mänskliga naturen, som är starkare än förnuftet, räddar
oss från den "totala skepticism" som annars vore oundviklig. Det mänskliga
tänkandet bestäms ytterst inte av förnuftsskäl, utan av instinkt och
sedvänja, av vår arationella natur.
---
Den som noggrant studerar Avhandling om den mänskliga naturen får ofta
erfara den särskilda glädje som kommer av förmånen att se en stor tänkare
i arbete. Särskilt i de svåraste passagerna finner vi ofta Humes tankar
i deras råa, ofärdiga, ännu motsägelsefulla form, och kan följa själva
tankeprocessen, med alla dess komplikationer och frustrationer, oväntade
uppslag och vändningar, plötsliga genombrott och tvivel inför resultaten.
(Hume ger senare de viktigaste idéerna en mer polerad form i An Enquiry
Concerning Human Understanding (1748) och An Enquiry Concerning
the Principles of Morals (1752)). Läsaren visas alltså inte som
i många andra verk bara den färdiga produkten, utan bjuds direkt in i
tänkarens verkstad. Humes uppfinningsrikedom och stränghet i argumentationen,
hans i bland nästan retfulla letande efter svagheter i motståndarens
resonemang och hans mod att se även svagheterna i den egna, gör att man
som läsare känner samma sorts beundran som en lärling kan känna inför
sin mästare - en mästare av vars exempel man ständigt lär sig något nytt
och som man kan sträva efter att efterlikna och själv så småningom överträffa. |