Thales

Box 500 34, 104 05 Stockholm, info@bokforlagetthales.se

Filosofisk litteratur
Till varukorgen
 
Startsida
 
Om Thales
 
Böcker
 
tidskrifter
 
Tema
 
Avtalsvillkor
 
 
 
 
 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Den mänskliga naturen

På denna temasida behandlar vi olika ämnen med anknytning till vår utgivning. Ämnena förnyas med ojämna mellanrum. Just nu skriver vi om David Humes klassiska verkAvhandling om den mänskliga naturen. Verket är uppdelat i tre böcker. Bok 1 har titeln Om förståndet, bok 2 heter Om passionerna, medan bok 3 som just har kommit ut har titeln Om moralen. De båda senare delarna har aldrig tidigare varit översatta till svenska.

Nedan skriver Ragnar Ohlsson, professor i praktisk filosofi, om Bok 2 och Bok 3. Längre ned återger vi utdrag ur Henrik Bohlins förord till Bok 1.

Ragnar Ohlsson om Bok 2 och Bok 3

"Bör" följer inte från "är". Det brukar kallas för Humes lag och hör till det elementära i praktisk filosofi. Den som stiftat minsta bekantskap med moralfilosofi förväntas känna till den. Man behöver inte hålla med om att det den säger är sant, men man måste ta ställning till den. Det var i Om moralen som Hume först formulerade lagen. Men som vanligt när det gäller klassiska citat skrev han inte just så. Han skrev:

"I varje morallära jag hittills stött på har jag kunnat notera att författaren ett tag håller sig till det vanliga sättet att resonera, och fastställer att en Gud existerar eller gör observationer beträffande mänskliga angelägenheter. Men sedan upptäcker jag plötsligt till min förvåning att i stället för de vanliga bindeleden i satser, är och är inte, så binds alla satser samman genom bör eller bör inte. Förändringen sker omärkligt, men är likväl av största betydelse. För eftersom detta bör eller bör inte uttrycker en ny relation eller ett nytt hävdande, skulle det behöva uppmärksammas och förklaras, samtidigt som man måste ange ett skäl för något som tycks helt obegripligt: hur denna nya relation kan härledas från andra som är av ett helt annat slag."

Detta kan tolkas på många sätt, från det kategoriska "inga empiriska påståenden är någonsin tillräckliga för att ensamma visa att ett normativt ställningstagande är riktigt", till det mycket svagare: "inga hittills presenterade försök att sluta sig logiskt från påståenden om fakta till normer och värderingar verkar acceptabla".

Av många skäl drar Hume slutsatsen att moralen vilar på känslan – inte på förnuftet. Därför kan omoraliska beslut inte karaktäriseras som oförnuftiga:

"Det strider inte mot förnuftet att föredra utplånandet av hela världen framför en skråma på mitt finger."

Mycket av det Hume förde fram i sitt uppkäftiga ungdomsverk ingår idag i det allmänna medvetandet; det är numera svårt att hitta någon utanför kretsen av professionella moralfilosofer som inte är övertygad om att moraliska uppfattningar uttrycker känslor snarare än förnuftsmässiga ställningstaganden.

Humes idéer om hur handlingar skall förklaras är likaledes allmängods idag: en kombination av önskningar och trosföreställningar om vilka handlingar som är nödvändiga för att realisera önskningarna ger oss då det motiv som förklarar en handling. Liksom i andra fall formulerar Hume denna idé mest slagkraftigt och uppseendeväckande i Avhandling om den mänskliga naturen:

"Förnuftet är och bör endast vara passionernas slav, och kan aldrig göra anspråk på någon annan ställning än att tjäna och lyda dessa."

Humes förmåga att dra ut ett resonemang till dess konsekvenser gör att han kommer till förbluffande slutsatser från till synes självklara utgångspunkter. Det är Humes kraftfullt formulerade och väl underbyggda ståndpunkter som väckte Kant ur hans dogmatiska slummer och gav honom anledning att försöka hitta alternativ till Humes uppfattningar. Fortfarande pågår en livlig diskussion mellan fackfilosofer om hur Hume skall tolkas och om han i någon tolkning har rätt.

Ur Henrik Bohlins förord till Bok 1

David Humes Avhandling om den mänskliga naturen från 1739-40 är en av de stora filosofiska klassikerna. Här formuleras problem som fortfarande är aktuella, och här utvecklas argument som ännu ständigt citeras och åberopas. Mest känt är verket för att Hume här utvecklar sin radikala s.k. induktiva skepticism, d.v.s. tanken att vi inte kan veta något om generella samband mellan händelser och därför aldrig kan veta att någonting orsakar någonting annat. Här ställs också frågan hur vi kan bilda ett begrepp om det var och en av oss kallar "jag", här ges den klassiska formuleringen av den fundamentala åtskillnaden mellan "är" och "bör", och här diskuteras många andra centrala filosofiska frågor på ett djupt originellt sätt. Men verket är också något större än detta, nämligen ett försök att med den nya experimentella vetenskapens metoder ge en samlad bild av det mänskliga tänkandets alla aspekter. I bok 1, som här föreligger i nyöversättning till svenska, undersöks förståndet, d.v.s. den mänskliga kunskapsförmågan och dennas räckvidd och gränser.---

Kortfattat kan man säga att boken om förståndet innehåller tre (eller egentligen fyra) grundtankar: empirism, naturalism och skepticism. Viktigast av dessa är empirismen, som redan nämnts. Humes naturalism, i en mening av detta mångtydiga ord, är en metodologisk princip som innebär att människosinnet ska studeras på väsentligen samma sätt som naturfenomen, d.v.s. att man noggrant ska observera vilka idéer och intryck som uppträder i det och i vilken ordning de gör det, för att på så vis kunna dra slutsatser om orsakssambanden mellan dem. I en annan mening av ordet är naturalismen en följd av skepticismen, som i sin tur utgör en för Hume ovälkommen, men oundviklig följd av en konsekvent tillämpad empirism. Om all kunskap och alla begrepp bygger på erfarenheten, hur kan vi då veta att en nödvändig förbindelse råder mellan orsak och verkan, och hur kan vi bilda ett begrepp om jaget eller om de "substanser" som rationalistiska filosofer i Humes samtid skrivit om? Var finns de intryck som dessa idéer härrör från? Humes svar blir att det här, liksom när det gäller många andra viktiga trosföreställningar och begrepp, helt enkelt inte finns några sådana intryck. Vi vet i själva verket bara en mycket liten del av det vi vanligtvis tror oss veta, och flera av de begrepp som är mest centrala i vårt tänkande är egentligen bara tomma ord, eller har en helt annan innebörd än de vi vanligtvis tror oss lägga in i dem. Det mänskliga förnuftet är följaktligen mycket mer begränsat och kraftlöst än vi vanligtvis föreställer oss, och bara den mänskliga naturen, som är starkare än förnuftet, räddar oss från den "totala skepticism" som annars vore oundviklig. Det mänskliga tänkandet bestäms ytterst inte av förnuftsskäl, utan av instinkt och sedvänja, av vår arationella natur.

---

Den som noggrant studerar Avhandling om den mänskliga naturen får ofta erfara den särskilda glädje som kommer av förmånen att se en stor tänkare i arbete. Särskilt i de svåraste passagerna finner vi ofta Humes tankar i deras råa, ofärdiga, ännu motsägelsefulla form, och kan följa själva tankeprocessen, med alla dess komplikationer och frustrationer, oväntade uppslag och vändningar, plötsliga genombrott och tvivel inför resultaten. (Hume ger senare de viktigaste idéerna en mer polerad form i An Enquiry Concerning Human Understanding (1748) och An Enquiry Concerning the Principles of Morals (1752)). Läsaren visas alltså inte som i många andra verk bara den färdiga produkten, utan bjuds direkt in i tänkarens verkstad. Humes uppfinningsrikedom och stränghet i argumentationen, hans i bland nästan retfulla letande efter svagheter i motståndarens resonemang och hans mod att se även svagheterna i den egna, gör att man som läsare känner samma sorts beundran som en lärling kan känna inför sin mästare - en mästare av vars exempel man ständigt lär sig något nytt och som man kan sträva efter att efterlikna och själv så småningom överträffa.





 

Synpunkter på innehållet på webbplatsen: info@bokforlagetthales.se
Synpunkter på hur webbplatsen fungerar: thales@collegit.se

Om cookies och integritet