Tännsjö om döden

Min bok Filosofisk tröst har fått många bra recensioner, bl.a. en av Lars Gustafssons allra sista i Expressen (men också en korkad recension i Aftonbladet av Carl Michael Edenborg). Den mest genomarbetade recensionen är emellertid, som sig bör, publicerad i Filosofisk tidskrift. Det är Karl Ekendahl som recenserar boken i nr. 2, 2016. Normalt ska väl en författare inte svara på recensioner, men jag gör ett undantag för en detalj i Ekendahls fall. Hans referat av boken är korrekt, hans bedömning av den är för mig smickrande, men på en punkt invänder han. Min dödsfilosofi går ut på att man ska ge upp sin narcissism och egoism och tänka att det är viktig med lycka, men inte av någon särskild betydelse om lyckan faller inom mitt liv eller någon annans. Med den attityden till livet och döden kan jag säga nej till erbjudanden om odödlighet. Det vore dumt om en generation hängde kvar i livet och blockerade vägen för nya, som skulle se världen med friska ögon, har jag hävdat. Ekendahl invänder:
 
Om man har ett slags mer modest dödsångest, grundad i en oro att dö för tidigt snarare än överhuvudtaget, så tycks Tännsjös idé inte vara mycket till hjälp. En ung sjuk person, vars tid är utmätt och som hade sett fram emot många (men inte oändligt många) år till, kan inte gärna trösta sig med att hon med sin enskilda död bereder väg för framtida individer – det gör hon inte … Och kanske kan detsamma sägas om samtliga faktiska dödsfall.
 
Han generaliserar så argumentet till att också omfatta vars och ens önskan om evigt liv. Om min önskan går ut på att bara jag skulle beredas evigt liv, så skulle det ju inte innebära något hinder för framtida generationer.
 
Jag håller med Ekendahl till en viss gräns. Om jag anammar min dödsfilosofi, och betraktar saken från universums perspektiv, så kan jag ha goda skäl att beklaga att världen berövades mina ytterligare fyrtio år. Jag kan också tycka att det hade varit bra om jag fått evigt liv. Men notera att ser jag saken opartiskt, så är ju alla andra trettioåringars förtida död lika bekymmersamma som min. Och tänker jag att
någon borde ges evigt liv kan det ligga nära till hands att förmoda att det borde vara någon annan än just jag. Vad gör mig så intressant att jag borde bevaras in i en avlägsen framtid?
 
Redan detta distanserade förhållningssätt tror jag därmed ska duga som tröst om man bekymras av individuell dödsångest. Men jag har aldrig påstått att det är lätt att tillägna sig ett sådant förhållningssätt. Jag tror det behövs tid, övning och mognad!
 
Till sist en fundering om evigt liv, men bara för vissa. Det är, när man tänker på det, en spännande tanke att något urval skulle göras ur varje kohort. Men det gäller att vara sträng vid beslutet om vilka individer som ska få leva vidare. De ska verkligen ha bra historier att berätta för efterkommande generationer. De ska ha bevittnat viktiga skeenden, de ska ha haft förstånd nog att kunna orientera sig i sin samtid och de bör äga en särskild känsla för vad som just i deras unika levnad äger allmängiltighet.

Torbjörn Tännsjö