Språkets makt

Det är allom bekant att smaragder är gröna. Men vem vet? Kanske vi en dag träffar på något som tycks vara en blå smaragd. Många filosofer har föreställt sig att detta är fullt möjligt.
      Tänk för övrigt på svanarna. Man ansåg länge att alla svanar är vita. Ända tills man stötte på svarta svanar i Australien.
      Men vänta ett tag! Hur vet vi att de så kallade ”svarta svanarna” verkligen är svanar? Att zoologerna har bestämt sig för att kalla dem ”svanar” kan väl inte vara avgörande. Vi borde kanske ha haft ett annat namn på dem, t.ex. ”schwanar”. Ett sådant namn skulle ha fördelen att framhäva både likheten och olikheten med de vita svanarna.
      På liknande sätt kunde vi säga att det som vid första anblicken kunde tyckas vara en blå smaragd inte alls är en smaragd, utan en ”schmaragd”. Att alla smaragder är gröna är inte – kunde man hävda – en empirisk lag, utan en begreppslig sanning. Eller närmare bestämt en sanning om vårt språk, snarare än om ädelstenar. Det är helt enkelt så vi använder språket. Att vi ännu inte använt ett ord som ”schmaragd” beror på att vi ännu inte har råkat ut för någon blå smaragdliknande sten.
      Att alla svanar är vita kunde på liknande sätt vara en begreppslig sanning, snarare än en vetenskaplig upptäckt. Att det förutom svanar också finns schwanar är däremot en vetenskaplig upptäckt.