Ett skeptiskt argument

Man kan resonera så här: ”Om jag verkligen vet något, så kan jag inte ha fel. Men jag kan ju alltid ha fel. Alltså vet jag aldrig något.” Är det något fel på detta resonemang? Eller måste man bita i det sura äpplet och bli skeptiker? Och kan man i så fall som nybliven skeptiker förkasta resonemanget (eftersom man inte kan veta att det är riktigt, om man nu aldrig kan veta något)? Men vad är det i så fall för fel på resonemanget? Och så vidare.

Den gyllene kedjan

Att allting sker på grund av en förutbestämmelse, är lika säkert som att tre gånger tre är nio. Ty förutbestämmelsen består däri, att allting hänger samman som en kedja, och att, innan någonting inträffat, det lika ofelbart gäller att det kommer att inträffa, som, sedan det inträffat, det ofelbart gäller att det har inträffat. De gamla poeterna, Homeros och andra, kallade detta den gyllene kedjan, som Jupiter låter hänga ned från himmelen, och som icke låter sig avslitas vad man än hänger på den. Och denna kedja består i orsakernas och verkningarnas förlopp.

Gottfried Wilhelm Leibniz


Alfred Ayer nära döden

En av de mest kända logiska positivisterna, Alfred J. Ayer, togs in på sjukhus för lunginflammation mot slutet av sitt liv. Efter att ha blivit något upplivad råkade han sedan sätta en bit rökt lax i luftstrupen, vilket ledde till att han var kliniskt död i fyra minuter. När han sedan väcktes till liv berättade han om egendomliga nära-dödenupplevelser, bl.a. att han hade sett ett rött ljus som han uppfattade som universums härskare. Officiellt hävdade han senare att han inte alls hade blivit omvänd från sin ateism eller från sin övertygelse om att det inte finns något liv efter detta. Men hans familj tyckte att han hade förändrats – hans fru sa att ”He became so much nicer after he died”, bl.a. var han mindre skrytsam och brydde sig mer om andra människor – och hans läkare påstår att Ayer till honom sa att han under de fyra minuterna hade sett ”en gudomlig varelse”. Märkligt nog tycks han under sina sista månader också ha återupptagit kontakten med den kände jesuiten fader Frederick Copleston, som han tidigare (1949) debatterat med i radio. Mot slutet var Copleston, enligt Ayers änka, ”Freddies närmaste vän”.

Höga krav

Den amerikanske filosofen Robert Paul Wolff, som väl mest är känd för sin bok In Defense of Anarchism från 1970, har en läsvärd blog, där han bland annat publicerar sina minnen från olika filosofiinstitutioner i USA. Bland annat berättar han hur det gick till på Columbia University när man skulle försöka få en efterträdare till Ernest Nagel som efter många år flyttat till Rockefeller University. Nagel var ju en stor stjärna och man vill gärna ha någon efterträdare i samma klass. Men vem skulle man fråga? Flera förslag framfördes – t.ex. Quine, Davidson, Kripke, Sellars och Goodman – men institutionens prefekt, Justus Buchler, tyckte inte att de var tillräckligt bra. (Buchler, född 1914, är väl numera okänd för de flesta, men han var enligt Wolff en mycket intelligent och kunnig metafysiker, som dock skrev böcker som ingen brydde sig om och som inte heller Wolff lyckades förstå något av, trots att han försökte.) Hur som helst, när Buchler röstat mot alla förslag som kom upp, frågade Wolff honom om det fanns någon i hela världen som kunde anses lämplig, oavsett om de kunde tala engelska. Buchler tänkte en stund och svarade sedan nej. Alltmer desperat frågade då Wolff hur det skulle gå om man släppte kravet på ”nu levande”. Till exempel Descartes? Nej, han hade ett för snävt upplevelsebegrepp, enligt Buchler. Kant, då? Nej, han begrep sig inte riktigt på relationen mellan möjligt och faktiskt. Till sist frågade Wolff: finns det någon i hela filosofihistorien, som skulle vara värdig att anställas av filosofiinstutionen på Columbia? Buchler funderade en stund och sa till slut: Aristoteles och Whitehead.

Filosofiska stjärngossar, Uppsala



Från vänster: Ingemar Hedenius, Lars Bergström, Konrad Marc-Wogau, Stig Kanger och troligen Sören Stenlund.

Journalistisk etik

Det kan verka som om journalistisk etik är själva motsatsen till utilitarism. Enligt Wikipedia innebär den av journalister hyllade konsekvensneutralitetsprincipen ”att eventuella konsekvenser av publicering av en text, ett reportage eller dylika inslag i ett mediautrymme ej ska avgöra om publicering skall ske eller ej, det vill säga man skall förhålla sig neutral till konsekvenserna utan att låta sig påverkas av dem. De flesta tidningar och medier i Sverige är anhängare av principen och har uttryckligen sagt sig tillämpa principen i sin redaktionella vardag”. Man får väl hoppas att detta bara är tomma ord!

Akademisk skepticism

Horace Engdahl, som motsägelsefullt nog inte längre är ständig sekreterare, har formulerat den tänkvärda åsikten att ”om människor bara yttrade sig när de hade en välgrundad uppfattning, skulle det mänskliga samtalet avstanna” (DN 14/3). Av detta tycks följa att folk inte har några välgrundade uppfattningar – åtminstone inte tillräckligt ofta för att några samtal om dessa uppfattningar skulle kunna uppstå. Kan det möjligen vara så att Engdahls åsikt är den enda som är välgrundad? Eller är även den ett exempel på vad han betecknar som ”det lösa tyckandet”

Moralbesprutning

Forskning har visat att god lukt och god moral hänger ihop. Folk beter sig mer moraliskt om de befinner sig på en plats där det luktar rent! Man har gjort experiment där försökspersoner sitter i två olika rum, det ena helt vanligt, medan man i det andra har sprejat i luften med citronluktande fönsterputs. Det visade sig att 22% av personerna i det sprejade rummet var villiga att donera till välgörande ändamål, mot bara 6% i det andra rummet. Det är skönt att veta att forskningen går framåt. Och här kan man också tänka sig viktiga tillämpningar. Kanske kan man t.ex. lösa motsättningarna i Mellanöstern helt enkelt genom att bespruta hela området med fönsterputs.

Kortversion

Är allt relativt? Absolut!

Kvalitet

I samband med nedskärningarna på Dagens Nyheter skriver DN-journalisten Lars Linder (1/3) att ”en kulturredaktion med halva styrkan borta förlorar i kvalitet, allt annat är otänkbart”. Har han inte blandat ihop kvalitet med kvantitet? Om man avskedar de sämsta medarbetarna, de med den lägsta kvaliteten, så borde väl redaktionens kvalitet snarare öka. Men det är klart, när bara den allra bästa medarbetaren blir kvar, blir det väl lite svårt att täcka samtliga kulturområden. Om detta ökar eller minskar kvaliteten kan diskuteras.

Relativ relativism

En relativist, som påstår att “All sanning är relativ”, menar nog inte att detta påstående är absolut sant. Ty relativisten tror ju att all sanning är relativ och att ingen sanning är absolut. Han eller hon menar troligen (bara) att relativismen är relativt sann.
Detta kan låta rimligt. Men om relativismen är relativt sann, så innebär väl detta att dess sanning är relativ till något. Låt oss alltså anta att relativismen är sann relativt till X – där X t.ex. är en viss kultur eller ett visst perspektiv. Vi måste väl då också tänka oss att det finns vissa alternativ till X, t.ex. Y och Z, ty om det inte finns några sådana alternativ, så finns det ju ingen anledning att säga att relativismens sanning är relativ. Vi kunde ju då lika gärna säga att den är absolut sann, eller sann, kort och gott, eftersom den är sann relativt till det enda alternativ som finns.
Men om det å andra sidan finns relevanta alternativ till X, så måste vi nog också tänka oss att något av dessa, t.ex. Y, är sådant att relativismen inte är sann relativt till Y. Ty om relativismen är sann, både relativt till X och till alla relevanta alternativ till X, så kan vi ju återigen säga att X är “absolut sann”, nämligen i den meningen att den är sann relativt till alla möjliga alternativ.
(Jämför detta med den relativitet som enligt relativitetsteorin gäller samtidighet: två händelser kan vara samtidiga relativt till ett koordinatsystem, men icke samtidiga relativt till ett annat. Om däremot samtidighet skulle föreligga relativt till alla relevanta koordinatsystem, så skulle den ju inte vara relativ utan absolut. Då vore relativitetsteorin felaktig.)
Om relativismens sanning är relativ – t.ex. relativt till X – så får man väl därför dra slutsatsen att det finns något relevant alternativ Y till X, sådant att relativismen inte är sann relativt till Y. Vad ska man då tro om relativismen? Ska man tro på den?
Ja, man ska väl inte så gärna tro att relativismen är sann. Det kan ligga nära till hands att i stället tro just att relativismen är sann relativt till X, men inte relativt till Y. Men för en relativist är väl även detta endast relativt sant. Det är kanske sant relativt till Z, men inte relativt till W. (Här kan ju en möjlighet vara att Z = X och W = Y, men även andra möjligheter kan nog finnas.)
Men även detta är väl för relativisten en relativ sanning – osv. osv. i all oändlighet. Är detta en rimlig position? Eller har något gått snett här?

Goodmans problem

Nelson Goodman presenterade 1953 ett resonemang, som avsåg att visa att enkel induktion leder till motsägelser, om man inte begränsar sådan induktion till det han kallade ”projicerbara” predikat. Detta resonemang har blivit mycket uppmärksammat och diskuterat. (Bland många andra har även jag skrivit om det, t.ex. i Filosofisk tidskrift, nr 1, 1993; där hävdade jag bl.a. att det ofta har missuppfattats av de filosofer som diskuterat det.) De flesta filosofer tycks anse att Goodman har påvisat ett intressant och viktigt problem, men det finns många olika uppfattningar om hur man ska avgränsa de projicerbara predikaten och därmed lösa problemet.

En som inte är imponerad av Goodmans argumentation är emellertid Per Lindström. Han skriver:

“Goodmans resonemang innehåller alltså ett elementärt, närmast trivialt, fel: vi använder oss aldrig av enkel induktion, utom möjligen i yttersta nödfall, och naturligtvis allra minst i så kallade vetenskapliga sammanhang. Det finns inga, i Goodmans mening, projicerbara egenskaper (Filosofisk tidskrift, nr 4, 2006, s. 38).”

Låt oss påminna oss om hur Goodman resonerar. Han tänker sig att alla smaragder vi hittills observerat har varit gröna och att vi därav – med hjälp av enkel induktion – drar slutsatsen att alla smaragder är gröna. (Denna slutsats har en viss grad av osäkerhet – kanske finns det trots allt smaragder av annan färg någonstans – och vi skulle inte sätta någon tilltro till den om vi trodde att de smaragder vi hittills sett inte är representativa för smaragder i allmänhet, åtminstone vad gäller deras färg.) Men Goodman påpekar att alla smaragder vi observerat också är ”gröda”, där ”gröd” är ett lite konstgjort predikat som kan definieras på följande sätt: ”har observerats och är grön eller har (hittills) inte observerats och är röd”. Så långt är allt gott och väl, men det verkar som om man nu kunde tillämpa enkel induktion igen och säga att alla smaragder är gröda, eftersom de vi hittills har observerat har varit gröda. Denna induktion tycks då ge ett resultat, nämligen att de hittills icke-observerade smaragderna är röda, som strider mot det vi först kom fram till, nämligen att de icke-observerade smaragderna är gröna. Det låter inte bra!

Men konstigt nog visade den australiensiske filosofen Frank Jackson redan för över trettio år sedan att Goodmans resonemang inte håller. (Det ”konstiga” består i att Jacksons motargument nästan inte alls har uppmärksammats, trots att det publicerades, under rubriken ”Grue”, i en ledande filosofisk tidskrift, nämligen Journal of Philosophy, no. 5, 1975, ss. 113-131. Helt nyligen har dock Jacksons uppsats återupptäckts och kompletterats av den duktige vetenskapsteoretikern Samir Okasha; se hans uppsats ”What does Goodman’s ’grue’ problem really show?”, Philosophical Papers, no. 3, 2007, 483-502. Okasha skriver: ”Jackson’s article seems to have been overlooked by much of the subsequent literature on ’grue’; indicative of this is that virtually all philosophers today believe that Goodman did show what, according to Jackson, he did not show”, s. 483.)

Jackson drar dock inte samma slutsats som Lindström, dvs. ”att enkel induktion är en tämligen värdelös metod” och att Goodman har begått ett ”närmast trivialt” fel. Jacksons visar i stället att om man är tillräckligt noga med vad som projiceras, så uppstår inga motsägelser. Om man har ett fall där man från att ”vissa F som är H är G” vill dra slutsatsen att ”vissa andra F som inte är H är G”, så måste H uppfylla ett särskilt kontrafaktiskt villkor. I Goodmans exempel – där ”H” motsvarar ”observerad” – innebär detta villkor (lite förenklat) att de gröna smaragder vi har observerat skulle ha varit gröna även om vi inte hade observerat dem. Det stämmer ju, såvitt vi vet. Men de observerade smaragderna skulle inte ha varit gröda om vi inte hade observerat dem; då skulle de ju i stället ha varit röda (vilket vi inte har någon anledning att tro). Det kontrafaktiska villkoret är då inte uppfyllt. Vi tror att smaragder har sin färg oberoende av om vi har observerat dem.

Vi kunde ju tänka oss, även om det verkar långsökt, att vissa föremål faktiskt ändrar färg när de observeras. Så länge de inte har observerats är de röda, men när de observeras blir de gröna. Om vi hade någon anledning att tro detta, så skulle vi nog säga att sådana föremål är gröda, snarare än gröna. Och predikatet ”gröd” skulle då vara projicerbart.

Lindström noterar – liksom Jackson och t.ex. Richard Jeffrey – att vi naturligtvis inte kan dra slutsatsen att ”de smaragder som inte har observerats har observerats” från premissen att ”alla smaragder som har observerats har observerats”. Skälet till att en sådan induktion är ogiltig är just att egenskapen att ha observerats inte är oberoende av om objektet ifråga har observerats, dvs. Jacksons kontrafaktiska villkor är inte uppfyllt.

Lars Bergström

Apati

År 1837 filosoferade den store danske filosofen Søren Kierkegard på följande tänkvärda sätt: “Jag ids inte lägga mig ner; ty antingen kommer jag då att ligga länge, och det ids jag inte, eller så kommer jag strax att resa mig upp igen, och det ids jag inte heller – jag ids inte rida – det är en för kraftig rörelse i förhållande till min apati; jag ids blott åka; makligt, jämt skakad låta en mängd föremål glida förbi mig, dröja vid varje vackert avsnitt blott för att känna min matthet – mina idéer och infall är lika ofruktbara som en snöpings brånad – förgäves söker jag något som kunde liva upp mig – inte ens medeltidens märgfulla språk är i stånd att tillintetgöra den tomhet som härskar i mig … kort sagt: jag ids inte heller skriva detta som jag skrivit, och jag ids inte stryka det heller”.