Ateism

Vetenskapsteoretikern Birgitta Forsman skriver i sin nya bok, Gudlös etik: en befrielse ur religionens tvångströja, Fri Tanke 2011, bl.a. följande: ”Jag är inte bara fritänkare utan också ateist. Det betyder att jag inte tror på existensen av några gudar. Ateister beskylls allt oftare för att egentligen vara troende, men det vore ungefär lika konstigt att tro på en icke-gud som att tro på ett icke-storsjöodjur” (s. 8). Det låter lite underligt. Att vara ateist betyder väl oftast inte bara att man ”inte tror på existensen av några gudar”, utan dessutom att man tror att det inte existerar några gudar. Och därmed är ju ateister troende. Men för den skull behöver de förstås inte tro på en ”icke-gud”, om detta är en varelse eller ett föremål av något slag

A priori enligt Wikipedia

Enligt Wikipedia är satsen ”Alla greker är människor” sann a priori, vilket sägs innebära att ”Satsens sanningsvärde är enbart beroende av de ingående begreppens betydelser, och har ingenting att göra med om det existerar människor eller greker”. Men är inte även de grekiska gudarna greker? De är ju grekiska. Och de är väl inte människor. Om de existerar eller inte ska ju inte ha med saken att göra. Här är det något som inte stämmer! 

Aktuellt om tiden

Stockholms Filmfestival säger just nu på en reklamskylt ”The future is now”. Vid första anblicken ser det ju ut som en självmotsägelse; det speciella med framtiden är ju att den inträffar senare än nu. Men kanske har filmfestivalen tänkt sig saken så, att den tidsrymd då man läser första halvan av meningen inträffar tidigare än den tidsrymd då man läser andra halvan – åtminstone i normalfallet – och i så fall måste man ju hålla med om att det nu som åsyftas faktiskt ligger i den framtid som åsyftas. Kanske kan man då till och med börja tycka att satsen är analytiskt sann? Nej, även detta blir rätt orimligt, för hur man än vrider och vänder på satsens innebörd, så måste man väl ändå gå med på att förhoppningsvis större delen av framtiden kommer senare än det nu som avses (vilket det nu är). Men filmfestivalen menar kanske något helt annat, något som inte är uppenbart falskt?

Vad kan Descartes ande åstadkomma?

Descartes tänkte sig som bekant att det kunde finnas en ond ande som lurade honom att tro sådant som är falskt. (En modern version av denna fantasi är att man är en hjärna som ligger i en behållare med näringslösning och som matas med elektiska impulser från en superdator som orsakar falska föreställningar.) Descartes tror, som de flesta av oss, att 2 + 3 = 5. Kan det möjligen vara så att detta inte stämmer, utan att det bara är en ond ande som lurar i oss det. Och att i själva verket 2 + 3 ≠ 5? Descartes skriver lite om det i sina Betraktelser.
     Någon skulle kanske tycka att det är nödvändigt sant att 2 + 3 = 5 och att det därför är omöjligt att en ond ande kan lura oss i fråga om detta. Men hur vet vi att det är nödvändigt sant att 2 + 3 = 5? Kan det inte vara en ond ande som lurar oss att tro det? (För övrigt vet vi väl inte heller så noga vad vi menar med ordet ”nödvändigt”.)
     Det är något paradoxalt med Descartes projekt: han antar att en ond ande gör allt han kan för att lura honom, samtidigt som Descartes försöker hitta något som han inte kan betvivla (Filosofin genom tiderna, s. 55). Men ”hittar” han något, så är det kanske anden som lurar honom, och får honom att tro att han inte kan ha fel.
     ”Efter en tillräcklig avvägning av alla skäl bör således till slut fastställas, att denna sats jag finns till, jag existerar är nödvändigt sann var gång jag uttalar eller tänker den” (s. 57). Verkligen? Det är ju inte nödvändigt sant att jag existerar. Vad som däremot kan verka nödvändigt sant är, att om jag uttalar eller tänker satsen, existerar jag. Men hur kan jag veta att jag uttalar eller tänker den? Kan det inte vara den onda anden som lurar mig att tro det?
     Dessutom håller faktiskt Descartes med om att en allsmäktig gud kan lura honom även när det gäller sådant som han tycks inse klart och tydligt, t.ex. att han finns om han tänker (s. 59–60). Men senare anser han sig visa att Gud existerar och att denna gud är så god att han inte luras.
     Varför skulle inte en väldigt god person kunna luras? Speciellt om personen också skulle råga vara allsmäktig! Han kanske lurar i Descartes att han, alltså Descartes, finns för att lugna honom. En väldigt god person borde ju kunna använda sig av nödlögner i sin strävan att åstadkomma gott. 

Moral och matematik

Årets Schock-pristagare i logik och filosofi, professor Hilary Putnam från Harvard, har vederlagt utilitarismen på följande sätt: ”Utilitarianism is the view that the right thing to do is what will promote the greatest happiness of the greatest number.  There is no greatest number.” Simsalabim!

Rätten att provocera

Enligt Ola Larsmo (DN 28/9) står de allra flesta bakom Lars Vilks ”rätt att yttra sig”, varmed han tycks syfta på Vilks utställning av sin rondellhund. Däremot tyckte Larsmo personligen att rondellhunden var ”osmaklig”. Att många muslimer kände sig illa berörda var en del av vad Vilks ville uppnå, säger Larsmo, det hela var avsett som en provokation.

Hade Vilks rätt att ”yttra” sig på detta sätt? I rent juridisk mening hade han kanske det, men har någon svensk domstol har tagit ställning till saken? För en lekman är det i alla händelser inte alls självklart. Yttrandefriheten kan ju inskränkas genom lag. Att på allmän plats bära en armbindel med nazistiskt hakkors har man t.ex. inte rätt till i Sverige. Att uppsåtligen hota eller uttrycka missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på t.ex. etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning ger böter eller fängelse i högst två år enligt svensk rätt. Vilks rondellhund uttrycker väl missaktning för muslimer?

En helt annan sak är om Vilks hade moralisk rätt att göra det han gjorde? Men detta är tvetydigt. Dels kan man undra om det finns en allmän moralisk rättighet att provocera på ett sådant sätt. Och dels är frågan om det var moraliskt rätt i detta enskilda fall, eller om Vilks borde ha avstått från sin provokation.

Det är inte så klart vad en moralisk rättighet är för något. Men kanske kan man säga att en sådan rättighet kan bestå i att det finns ett moraliskt acceptabelt rättssystem som tillåter beteendet i fråga. Om t.ex. svensk rätt tillåter provokationer av Vilks typ och om de aktuella rättsreglerna är moraliskt godtagbara, så finns det en moralisk rättighet att handla på detta sätt. Det är inte alls uppenbart att bägge dessa två villkor är uppfyllda.

Men även om de är det, så är det fullt möjligt att Vilks ur moralisk synpunkt inte borde ha ställt ut sin rondellhund. Det menar nog även Larsmo, eftersom han tycker det var osmakligt.

Kort sagt, det är inte alls så klart att Vilks hade rätt att göra det han gjorde. Däremot är det klart att ingen har rätt att bruka våld mot honom för att han gjorde det. Detta ställer sig säkert de allra flesta bakom.

Rätten att provocera

Torbjörn Tännsjö har i DN den 31 juli börjat tveka om vad han bör säga offentligt. Tidigare har han tyckt att ”rätten att provocera är självklar”. Men efter terrordåden i Norge har han insett att det han och andra säger alldeles oavsiktligt kan ”uppmuntra” och ge ”ideologisk näring” åt extremister som Anders Behring Breivik. Bör man då idka självcensur?

Med tanke på att Tännsjö är anhängare av utilitarismen är det egendomligt att han tidigare har tyckt att man har rätt att provocera. Enligt utilitarismen finns det ju inga sådana rättigheter, allt hänger i stället på vilka konsekvenserna blir i det enskilda fallet. I fallet med Jyllandspostens Muhammed-karikatyrer kan man till exempel fundera över vilka goda konsekvenser som kan uppnås och hur mycket mordhot och ökade motsättningar de är värda.

Naturligtvis kan det finnas fall där provokationer är motiverade. Tännsjö säger att ”provokationen är en del i ett långsiktigt upplysningsprojekt”. Kanske det. Men hans exempel – Giordano Bruno och Galileo Galilei – är väl inte i första hand några provokatörer; snarare var de väl forskare på jakt efter sanningen. Det är inte riktigt detsamma som att rita karikatyrer av Muhammed.

Dödstråkigt och dumt

En författare som har fått ett visst genomslag som religionskritiker är Sam Harris. Förlaget Fri Tanke har nu låtit översätta en bok av honom under titeln Moralens landskap (2011). Enligt bokomslaget är Harris ”filosof och doktor i neurovetenskap vid UCLA”. Någon vidare filosof är han dock inte. Boken är pinsamt dålig. Statsvetaren Johan Tralau har skrivit en utmärkt recension av det engelska originalet i tidskriften Axess (4/2011). Han menar att det är ”dödstråkigt och dumt”. Den bedömningen är verkligen mitt i prick.

Spöken

De flesta av oss tror inte på spöken. Spöken existerar antagligen inte. Men säker kan man nog inte vara. Så låt oss då införa följande definition: med ett ”realspöke” menas ett spöke som existerar. Måste man då inte gå med på att åtminstone realspöken existerar? Och finns det realspöken, så finns det förstås spöken – det följer ju av definitionen.

Är det något fuffens här? Var och en måste ju ha rätt att införa en stipulativ definition, speciellt av ett helt nyskapat ord som inte finns i någon allmän ordlista. Så långt kan det inte vara något fel. Men varför måste man gå med på att realspöken existerar? Ja, det följer ju av definitionen. Ungefär som det följer av definitionen av ”ungkarl” som ”ogift man” att ungkarlar är ogifta.

Gör man sig skyldig till en logisk motsägelse om man förnekar att realspöken existerar? Ja, det gör man väl, ty det betyder ju att man hävdar att spöken som existerar inte existerar. Detta måste väl vara en motsägelse.

Men var ska detta sluta??

Sund empirism?

Enligt en broschyr som delades ut på gatorna i Stockholm i slutet av mars skulle världens undergång inträffa den 21 maj 2011. Så här i efterhand kan man väl säga att denna förutsägelse var rätt misslyckad. Den övertygade inte heller en viss filosof i Stockholm, som inledningsvis påpekade att det knappast kunde stämma, eftersom 21 inte ens är ett primtal. Men framför allt hänvisade han till den tappre soldaten Svejk, som när han genomgick en sinnesundersökning bland annat fick frågan om han trodde på världens undergång. Svejk svarade: ”Inte förrän jag ser den med mina egna ögon”. Den stockholmske filosofen gillade tydligen detta svar, som han ansåg var ett tecken på ”sund empirism”. Men kan man verkligen få se världens undergång? Under vissa omständigheter kan man kanske se att den är på god väg, men man kan ju inte vara säker på att den är komplett och oåterkallelig innan den är helt genomförd – bland annat till den grad att man själv är kaputt – och då är det väl för sent att se den. Svejks empirism är alltså, om inte direkt osund, så dock klart otillräcklig.

Rött och grönt

Ett vanligt exempel på något man kan veta a priori – alltså oberoende av sinneserfarenhet och introspektion – är att inget föremål kan vara både rött och grönt samtidigt över hela sin yta. Mot detta har Gilbert Harman invänt att ett föremål mycket väl kan se alldeles rött ut ur en synvinkel och samtidigt alldeles grönt ur en annan. Eller det kan se rött ut för vänster öga och grönt för höger öga. Vad ska man säga om detta?

Man kunde säga att Harmans exempel visar att man inte kan veta a priori att ett föremål inte kan vara både helt rött och helt grönt – eftersom detta faktiskt är möjligt. Däremot kan man vara a priori berättigad att tro att det är omöjligt, och det visar då i sin tur att man kan vara a priori berättigad att tro något som är falskt. Det är inte så orimligt, ty man kan ju vara berättigad att tro mycket annat som är falskt. Att man är berättigad att tro något medför inte automatiskt att detta något är sant.

Eller ska man säga att det att ett föremål samtidigt kan se både rött och grönt ut – ur olika synvinklar – inte visar att det är både rött och grönt? Kanske är det varken helt och hållet rött eller helt och hållet grönt, även om det ser så ut?

Men vore det inte underligt om ett föremål inte skulle vara rött, trots att det ser helt och hållet rött ut? Man kan förstås tänka sig undantag, om man tittar på föremålet under speciell belysning eller med färgade glasögon, men här är det ju fråga om vanligt normalt seende under normala ljusförhållanden. Kan föremålet då se rött ut, trots att det inte är rött? Ja, Immanuel Kant skulle nog tycka det, men hur är det med oss andra?

Vi skulle kanske säga att föremålet självt inte har någon färg alls, eftersom det bara består av färglösa molekyler och tomrum, men att det har en förmåga att orsaka en upplevelse av rödhet hos mänskliga betraktare. Och att det är just detta som det innebär att vara rött. Men ett föremål av den typ Harman tänker sig är i så fall både rött och grönt – och det är samtidigt både rött och grönt över hela sin yta. Eller hur?

Kvalitetsmedvetande

Stockholms kulturborgarråd, Madeleine Sjöstedt, ”anser att alla författarskap är lika viktiga”, enligt en intervju i DN den 14/4 2011. Man får väl hoppas, för kulturens skull, att hon har blivit felciterad.

Om mänsklighetens medelmåttighet

Immanuel Kant menade i tredje delen av sin Allgemeine Naturgeschichte und Theorie Des Himmels oder Versuch von der Verfassung und dem mechanischen Ursprunge des ganzen Weltgebäudes, nach Newtonischen Grundsätzen abgehandelt att det finns levande varelser på alla planeter och att dessa varelsers intellektuella kapacitet är proportionell mot avståndet till solen. Han påstår att detta är så sannolikt att det nästan är en bevisad sanning. På Venus är sålunda folk trögare och dummare än vi är på jorden, men å andra sidan är befolkningen på Jupiter och Saturnus betydligt klyftigare än vi. Detta kan vara bra att tänka på, så att vi människor inte blir alltför stöddiga. Vi ska inte sätta oss på några höga hästar. I själva verket är vi bara medelmåttor. Åtminstone om Kants härledningar från Newtons fysik är riktiga. Och varför skulle de inte vara det?

Bibliotekslån

Det brukar påstås att det framför allt är juridisk och teologisk litteratur som stjäls på bibliotek. Kanske är det en skröna. Kanske är jurister och teologer inte ohederligare än andra. Men en sak tycks i alla fall vara klar. Den kände dokumentspridaren Julian Assange har inte lämnat tillbaka den introduktionsbok till icke-klassisk logik (av Graham Priest), som han borde ha återlämnat till universitetsbiblioteket i Melbourne i mars 2004. I alla händelser fattades den fortfarande 2006. Kanske kommer den att läckas ut på nätet. I så fall sprids nyheten att det finns sanna motsägelser!