Paleontologisk epistemologi

I Richard Dawkins självbiografi Nyfikenhet och förundran (Fri tanke 2013) kan man bland annat lära sig att de gigantiska dinosaurerna hade två hjärnor! Två hjärnor var, alltså. Det berodde på att de var så långa att det blev alltför långt mellan huvudet och bakbenen, som ju var stora och viktiga. Därför fanns även en sorts hjärna i bäckenet, nära bakbenen. Detta förhållande har inspirerat B. L. Taylor till en dikt som börjar så här:
 
Behold the mighty dinosaur,
Famous in prehistoric lore,
Not only for his power and strength,
But for his intellectual length.
You will observe by these remains,
The creature had two sets of brains –
One in his head (the usual place),
The other at his spinal base.
Thus he could reason ”A Priori”
as well as ”A Posteriori”.
No problem bothered him a bit,
He made both head and tail of it.
 

Felet med vår värld

Bertrand Russell konstaterade vid något tillfälle att "felet med vår värld är att de dumma är så säkra på sin sak och de kloka så fulla av tvivel". Det ligger väl en hel del i detta – även om man nog kan misstänka att det finns något mer som är fel i vår värld. Och hur är det med omvändningen? Kan man utgå från att de som är säkra på sin sak alltid är dumma och att de som tvivlar alltid är kloka? I så fall blir det rätt lätt att vara klok.

Ett sammanträffande

När den franske författaren Guillaume Appollinaire skulle begravas höll vagnen med hans lik inte på att komma fram på gatorna på grund av jublande människomassor som kastade hattar i luften, hurrade, sjöng och ropade: ”Guillaume är väck! Hurra! Ned med Guillaume!” Vännerna fann det groteskt, och på sitt sätt stilenligt. Men den Guillaume som åsyftades var den tyske kejsar Wilhelm, som just flytt till Holland i samband med vapenstilleståndet efter första världskriget. 

Hur man blir ett helgon

Den förrförre påven, Johannes Paulus II, har nu blivit helgon efter att han har utfört två underverk. De mirakulösa underverken består i att två personer, var för sig, har blivit friska efter svåra sjukdomar. Påven var visserligen död när detta hände, men anhöriga till de sjuka bad den avlidne påven att han skulle ingripa så att sjukdomen skulle botas. När sedan sjukdomen försvann fanns ingen annan förklaring än att påven hade ingripit. Simsalabim!

Identitet

Saul Kripke noterar i sin klassiska bok Naming and Necessity att det finns filosofer och logiker som anser att x = y om och endast om ”x” och ”y” är namn på samma objekt. Kripke förundras över detta. Såvitt han vet är ”x” och ”y” nästan aldrig namn på något – utom på någon enstaka person inom ”the militant black nationalist movement”. Normalt är ju ”x” och ”y” inte namn, utan variabler. 

Om ords betydelser

Den numera avlidne logikern Per Lindström konstruerade för några år sedan (2008) följande dialog, avsedd för Filosofisk tidskrifts notiser:
– Hur skall jag ta reda på vad ett ord, t.ex. ordet ”röd”, betyder?
– Du skall titta på hur det används. Det enda du kan, och behöver, veta är hur ordet används.
– Men hur skall jag ta reda på vad ordet ”används” betyder?
– Du skall titta på hur det används. Det enda du kan, och behöver, veta är hur det anv… ???
Ja, det låter paradoxalt. Men vad visar det egentligen? Visar det att man inte kan ta reda på vad ord betyder genom att studera deras användning? Hur ska i så fall ordboksförfattare bete sig? Är alla ordböcker värdelösa? Ingen av tidskriftens läsare har ännu hört av sig med någon kommentar till Lindströms dialog. Det vore på tiden att någon gör det. 

Påståenden om vetenskap

Hjärnforskaren Martin Ingvar har skrivit en bok som heter ”Vad är vetenskap och hundra andra jätteviktiga frågor” (Bokförlaget Langenskiöld, 2012). Den ingår i en serie där olika författare besvarar motsvarande frågor, t.ex. ”Vad är konst …”, ”Vad är politik…”, och så vidare för sanning, sport, musik, litteratur, och sex. Varje bok innehåller alltså 101 frågor – som alla har en viss anknytning till det ämne som explicit anges – och varje fråga besvaras, på en sida, med ett kort och ett långt svar.

Man får bland annat lära sig att vetenskapen är sann ”om man utgår från en korrekt modell” (2), att ett stickprov måste vara ”tillräckligt” stort för att vara representativt (18), att ”vetenskapen utgår från att sanningen förändras” (26), att Kant menade att ”verkligheten inte var nåbar utan bara en illusion” (33), att allting har en orsak, ”men vi hittar den inte alltid” (38), att ”ju enklare förklaring desto mer sannolikt riktig” (44), att ontologin eller läran om varandet framför allt fokuserar på ”beskrivningar av det som gör något till ett levande väsen” vilket ”betyder att man försöker förstå vad det är som gör en apa till en apa och inte varför just en apa är som den är (accidens)” (61), att ”psykologi är vetenskapen om hur vi människor fungerar och parapsykologi är tvärtom” (90), och att ”ingen sanning är fullständigt bevisbar” (101).

Ingvars bok får väl anses vara ett exempel på populärvetenskap. Men för den oinitierade är nog svaren ofta rätt obegripliga, eller väldigt otillräckliga för att vara någorlunda rättvisande. 

Handlingsfrihet

I David Humes efterföljd kan man anse att så kallade naturlagar helt enkelt är (beskrivningar av) regelbundenheter i det som faktiskt sker. I så fall är de åtminstone delvis beroende av vad vi gör. Om vi hade gjort något annat, så hade naturlagarna behövt vara delvis annorlunda än de är. I denna mening skulle vi alltså ha kunnat ”bryta” mot de naturlagar som faktiskt gäller i vår värld. Men det innebär inte att det inte också kan finnas naturlagar som vi inte kan bryta mot. Vi kan t.ex. välja ut något som vi tror skulle strida mot naturlagarna (vilka de nu är) – t.ex. att kliva ut genom fönstret och falla uppåt – och se om vi lyckas. Gör vi inte det, hur mycket vi än försöker, så kan vi misstänka att det finns någon naturlag som vi inte kan bryta mot. Men detta visar ju inte att det inte finns andra naturlagar som vi kan bryta mot. (Denna uppfattning om handlingsfrihet och naturlagar framförde jag i en festskrift till min lärare Harald Ofstad på hans femtioårsdag 1970, men det verkar inte som om den är särskilt populär bland filosofer).

Lars Bergström

Rätt skall vara rätt

Prefekten för Filosofiska institutionen i Stockholm fick för en tid sedan ta del av följande meddelande:

Hej, skriver till dig för att på något sätt nå en kanal till dem som håller på med Friedrich Nietzsche. Har under en längre tid retat mig på att de flesta uttalar Nietzsche som om det stavades med ”ch”, dvs. som ett främre tj-ljud – t.ex. som ”tjej” i stället för ”sch” som i t.ex. ”dusch”. Det borde inte vara främmande för oss att uttala ett ”sch” korrekt, vårt språk som har mycket tyskt språkligt påbrå.  Dessutom har vi ju många ord som har detta ljud. Lyssnar ofta på radioprogrammet Filosofiska rummet och kända filosofer uttalar ofta namnet fel. Inför öppnandet av Munchutställningen på Thielska galleriet där ju även Nietzsche är ett tema uttalade t.f. intendenten namnet med tj-ljud ett flertal gånger i TV. Han är ju ingen expert så han borde inte lastas egentligen men jag skrev ändå till museet och bad dem påtala detta för honom. Men nu vädjar jag till Dig att göra en insats på era kurser och kanske i någon aktuell publikation. Jag tycker verkligen att Nietzsche förtjänar ett bättre öde än att ideligen uttalas felaktigt. De flesta reagerar ju själva på hur ens namn uttalas!

Med vänliga hälsningar, Lillo Sjöberg, Stockholm.

Kripkes bord

I sin berömda bok Naming and Necessity hävdar Saul Kripke att ett visst bord som han har framför sig inte kunde ha varit gjort av is. Det är faktiskt gjort av trä och detta, menar han, är en nödvändig egenskap hos bordet, en egenskap det har i alla möjliga världar där det alls existerar. Denna tes tycks ha accepterats av Kripkes läsare och åhörare. Åtminstone av de allra flesta. Den avgörande intuitionen är att detta bord, som är av trä, inte kunde ha varit av is – ty hade det varit av is, så skulle det inte vara detta bord.

Men analogt kan man kanske tycka att detta bord, som faktiskt är grönt, inte kunde ha varit vitt – ty hade det varit vitt, så skulle det inte ha varit detta bord. Och i så fall skulle distinktionen mellan nödvändiga och tillfälliga egenskaper kollapsa. Vad är den eventuella skillnaden?

Det gröna bordet kunde ha målats vitt för något år sedan. Därför kunde det nu ha varit vitt, trots att det då skulle ha varit samma bord som det som faktiskt är grönt. Men kan man inte resonera på samma sätt med alla dess egenskaper? Bordet kunde t.ex. ha renoverats för något år sedan – på ett sådant sätt att vissa av dess delar, gjorda av trä, byttes ut mot nya delar gjorda av plast. Renoveringen kunde ha pågått under en längre tid, under vilken fler och fler trädelar byttes ut mot plastdelar. Det är lätt att tänka sig. Lite svårare, men fullt möjligt, är det att tänka sig en liknande renovering där trädelar byts ut mot nya delar gjorda av is (som preparerats så att de inte smälter; en sådan renovering är kanske fysikaliskt omöjlig, men det är irrelevant, eftersom Kripke är intresserad av vad som är metafysiskt möjligt).

Frågan är då: är det ”samma” bord före och efter renoveringen? Detta är en gammal fråga i filosofin, oftast exemplifierad med ”Theseus skepp”. Är skeppet fortfarande Theseus skepp, när alla dess delar har bytts ut? Kripke tycks mena (i en fotnot på s. 51) att vi med det gradvis renoverade bordet har ett fall av vaghet. Han menar tydligen att bordet inte är detsamma när de flesta delar bytts ut, men att det är detsamma när endast några få delar bytts ut. Var gränsen går är obestämt. Så kan man ju säga, men lika gärna kan man väl säga att det är samma bord – om än renoverat – när alla eller de flesta av dess delar har bytts ut. Det avgörande tycks då vara att bordet har en historia, där det vid någon eller några tidpunkter hade kunnat förändras på ett sätt som faktiskt inte aktualiserades.

Frågan ”Kunde bordet ha varit gjort av is?” kan också tolkas på ett annat sätt. Hittills har jag tolkat den som ”Kunde det nu ha varit gjort av is?”, men den kan också uppfattas som ”Kunde det tidigare ha varit gjort av is?”. Svaret är väl fortfarande ja. Vi kan tänka oss att bordet ursprungligen gjordes av is, men att det sedan gradvis renoverades så att isbitar byttes mot träbitar, så att det nu är helt och hållet av trä (bortsett från spikar och skruvar, etc).

Om alla egenskaper hos ett föremål kunde ha saknats, så har det alltså inga nödvändiga eller ”essentiella” egenskaper. Det skulle W. V. Quine ha gillat.

En överraskande slutledning

Daniel Suhonen resonerade i DN den 2 april på följande sätt: ”Men de som 1980 ville privatisera välfärden lyckades genomföra extrema samhällsförändringar. Slutsats: Inget är någonsin omöjligt för viljan”.

Søren Kierkegaard

skulle ha fyllt 200 år i år om han hade levat. Han får väl anses vara Nordens mest kända filosof. Men existentialismen, som han kanske var upphovsman till, hör man sällan talas om numera.

Framtida arbetsmarknad

Ivar Lo-Johansson skriver i sin bok Elektra (1967) om hur en man vaknar upp år 2070, efter att ha legat nedsövd i hundra år. Han stöter på en person, som han frågar bl.a. följande:
       – Vad är det människorna drömmer om nu? frågade han. Är det om Gud, om vackra kvinnor, eller om att förtjäna pengar?
       – Det är om att få arbeta.
       – Arbeta?
       – Alla drömmer om att få arbeta så lång tid som möjligt. Nu när maskinerna utför allt arbete, är arbetet det mest åtråvärda av allt. Maskinerna själva gör de nya maskinerna. Tvådagarsveckan i gammal tid har minskat till tvåtimmarsvecka och ännu mindre, till entimmesvecka i många fall. Den anses rik som tillåts arbeta längre.
       …
       – Och ingen är tvungen att arbeta för att inte svälta ihjäl?
       – Tvärtom. Det hägrar för många som en dröm att få svälta. De fattiga är de som inte får arbeta. Den som tillåts arbeta, anses rik.

En sorts anspråkslöshet

Jean Jacques Rousseau skriver på ett ställe i sina Bekännelser om sina framtidsutsikter, när han vid sexton års ålder rymt från sin anställning som lärling hos en gravör: ”Obekymrat trädde jag ut i den vida världen; snart skulle den genljuda av mina talanger, vid varje steg skulle jag mötas av fester, skatter, äventyr, vänner redo att tjäna mig, älskarinnor ivriga att behaga mig; jag hade endast att visa mig, för att hela världsalltet skulle falla till mina fötter. Icke hela för övrigt, jag liksom fritog det därifrån, jag behövde inte så mycket; ett angenämt sällskap var mig nog, om resten bekymrade jag mig icke. Min anspråkslöshet kom mig att inskränka mig till en trång, men utsökt krets, där jag var säker om att härska. Ett enda slott var nog för min ärelystnad: som slottsherrens och slottsfruns gunstling, deras fröken dotters älskare, hennes brors vän och grannarnas beskyddare skulle jag vara nöjd; mera behövde jag ej.

Metafysik

Gerald Dworkin berättade för flera år sedan en sann historia om den kände matematikern, logikern och konsertpianisten Raymond Smullyan. Denne tvingades en gång att ge en kurs i metafysik. Han kom in i klassrummet, satte sig i katedern, men sa ingenting. Han teg. Det var alldeles tyst i rummet under rätt lång tid. Sedan tröttnade en av studenterna, reste sig upp och började gå mot dörren. Då sa Smullyan: “What’s the matter Arbini, don’t you like metaphysics”. – Av någon anledning kommer man att tänka på Wittgenstein, när man hör denna historia.

Att Smullyan var logiker (snarare än metafysiker) framgår för övrigt av följande historia, som han själv har berättat: “On 1 April 1925, I was sick in bed […]. In the morning my brother Emile (ten years my senior) came into my bedroom and said: ’Well, Raymond, today is April Fool's Day, and I will fool you as you have never been fooled before!’ I waited all day for him to fool me, but he didn't. […] I recall lying in bed long after the lights were turned out wondering whether or not I had really been fooled.”

Döda

Kända filosofer som dog under året 2012 var bl.a. John Hick, Ruth Barcan Marcus, Leonard Linsky, J. J. C. Smart, George Nakhnikian, Hugo A. Bedau, Paul Kurtz, R. G. Frey och Annette Baier.

En sorts lögnare

Det har hävdats att påståendet att det inte finns några syntetiska påståenden a priori självt är syntetiskt och a priori.