Den generösa kapitalismen

I Dagens Industri (18/11 2014) skriver Investors vd Börje Ekholm bland annat: ”Vinst är en förutsättning, men kan inte vara det övergripande målet för ett framgångsrikt företag”. Det verkar som om han menar att det övergripande målet är ”att tillfredsställa människors och samhällets behov av varor och tjänster”. Och kanske också att ”generera arbetstillfällen, bidra till den frihet som egen försörjning innebär för medarbetarna, skapa välstånd och därmed också skatteintäkter till det samhälle företagen är en bärande del av”. Målet är alltså rent altruistiskt, vilket kanske kan förvåna somliga. Dessutom är en sådan målsättning troligen olaglig. I aktiebolagslagen 3 kap. 3 § sägs det nämligen att ”om bolagets verksamhet helt eller delvis skall ha ett annat syfte än att ge vinst till fördelning mellan aktieägarna, skall detta anges i bolagsordningen”. Man kan undra om Investor i sin bolagsordning har angivit några altruistiska eller samhällsnyttiga målsättningar.

En sorts relativism

David Bloor, som framför allt är förknippad med det så kallade ”starka programmet” i vetenskapssociologi, har också framträtt som relativist och han menar sig ha en effektiv kritik av de vanliga filosofiska argumenten mot relativism.

Vad menar han då själv med ”relativism”? Så här skriver han: ”The claim is that we have no absolute knowledge and no absolute morality. For the relativist, all our beliefs are the product of, and are relative to, the limits of human nature and our status as human, social animals. Knowledge and morality are grounded in the human predicament. They cannot transcend the machinery of our brains and the deliverances of our sense organs, the culture we occupy and the traditions on which we depend” (”Epistemic grace”, Common Knowledge 13: 2–3, 2007, s. 251).

Vid första anblicken kan detta tyckas lite underligt; vetenskapen gör ju hela tiden nya upptäckter, så nog kan vi väl i någon rimlig mening ”överskrida” (transcend) vår kultur och våra traditioner. Men det skulle Bloor säkert hålla med om. Vad han menar är nog bara att ”a shared culture [– plus våra sinnesorgan och våra hjärnor –] is the basis on which we engage with the world” (p. 252). Det låter ju rimligt.

Enligt Bloor finns ingen ”absolut” kunskap. Vad menas då med ”absolut”? Han ger ingen definition, men antagligen menar han att det är kunskap som vi kommer fram till på något annat sätt än med hjälp av våra sinnen och våra hjärnor och helt oberoende av vår gemensamma kultur. Det stämmer väl överens med att han uppfattar relativism och absolutism som de enda alternativen. ”Relativism and absolutism represent a dichotomy that is mutually exclusive and jointly exhaustive” (s. 252). Någon tredje ståndpunkt finns inte.

Men här undrar man naturligtvis om det finns någon över huvud taget som är anhängare av ”absolutismen” i Bloors mening.  Bloor nämner kardinal Joseph Ratzinger (senare påve), men de filosofer som kritiserar relativismen kan knappast vara motståndare till relativism i Bloors betydelse.

Bloor tycks också ha på känn att hans motståndare inte accepterar absolutism i hans betydelse. Han tycker att motståndarna till relativism borde definiera ”absolutism”, men att de inte har gjort det (s. 252–3). Åtminstone har inte filosoferna gjort det; Bloor tycker att teologerna har varit duktigare (s. 253–255).

Den enkla sanningen är nog att Bloor och filosoferna talar helt och hållet förbi varandra. I den mån filosoferna använder termen ”absolut”, så menar de antagligen något annat än Bloor. De talar nog sällan eller aldrig om ”absolut kunskap”, men däremot ibland om ”absolut sanning” – vilket för dem är detsamma som sanning. Det de inte vill acceptera är ”relativ sanning”, som de tror att relativister vill tala om i stället för sanning.

Men Bloor tycks inte ha något emot att tala om vanlig sanning. ”Nor is there any reason why a relativist should refrain from making unqualified assertions about the truth or falsity of a proposition”. Det viktiga för Bloor är att undvika de ”transcendentala konnotationer”, som han menar ingår i ett absolut sanningsbegrepp (s. 258). Ordet ”transcendental” betyder antagligen här detsamma som ”övernaturlig” (jfr s. 252). Vilket i så fall kan förklara att Bloor tycks vilja koppla ihop anti-relativism med teologi och religion.

Men när filosofer ibland säger att sanning är ”transcendent”, så menar de nog bara att det vi tror är sant, i själva verket kan vara falskt. Att det vi tror är sant kan vara falskt påpekas mycket riktigt av Paul Boghossian, en av de filosofer Bloor kritiserar (s. 263). Men Bloor tar detta som ett argument mot absolutism och mot Boghossian. Han tycks mena att Boghossian inte försvarar den absolutism som Bloor menar att han borde försvara. Men varför skulle han göra det? Den absolutism Bloor talar om vill nog ingen – utom kanske någon teolog – försvara.

Objektiv sanning

Enkla matematiska sanningar, som exempelvis att 5 + 7 = 12, är inte sanna – om de nu är sanna – därför att vi tror att de är sanna. Det är just därför de är objektivt sanna (om de är sanna). Om de vore sanna därför att vi tror det, så skulle de bara vara subjektivt sanna.

Skulle vi kunna ta miste? Skulle det möjligen kunna vara så att det inte är sant att 5 + 7 = 12? Nja, vi skulle väl säga att detta är omöjligt, eftersom det är nödvändigt sant att 5 + 7 = 12. Men är det verkligen nödvändigt sant? Vi tror ju att det är nödvändigt sant, men av detta följer ju inte att det är sant att det är nödvändigt sant. Ty i så fall vore det ju bara en subjektiv sanning att det är nödvändigt sant. Det kan ju inte heller vara objektivt sant bara för att vi inte kan betvivla att det är sant. Ty då vore det sant beroende på vår subjektiva förmåga, och därför återigen bara subjektivt sant.

Någon skulle kanske säga att vi kan bevisa att 5 + 7 = 12, och att det därför måste vara sant. Eller åtminstone att det därför är sant. Men att det kan bevisas betyder väl bara att man kan visa att det från vissa axiom, givet vissa slutledningsregler, följer att 5 + 7 = 12. Men är dessa axiom objektivt sanna? Och garanterar verkligen slutledningsreglerna att det som följer av objektiva sanningar också är objektivt sant? Vi tror det, men detta visar som sagt inte att det vi tror är sant.

Filosofi om döden

I Platons Faidon säger Sokrates på ett ställe följande: ”Andra människor är nog inte medvetna om att alla som ägnar sig åt filosofin på det rätta sättet självmant förbereder sig för en enda sak: att dö och vara död”. Och en essä hos Montaigne har titeln: ”Att filosofera är att lära sig dö”.
       Man kan undra om detta stämmer. Och då måste man också fundera lite över vad det närmare bestämt betyder. Det är t.ex. inte så att de som ägnar sig åt filosofi i allmänhet gör det i det medvetna syftet att förbereda sig för döden. Och det är väl också tveksamt om man verkligen lär sig att dö genom att studera filosofi.
       Vad innebär det f.ö. att ”lära sig att dö”? I en mening är det ju inget man behöver lära sig, det sker ju vare sig man vill eller inte. Men det man lär sig är kanske det att inte vara rädd för döden. Om filosofin kan bidra till det, så är det nog genom att ge argument för att döden – till skillnad från vad många eller de flesta tror – inte är något negativt, något ont, för den som dör. Alltså en viss värdering. En värdeståndpunkt.
       (I någon mån kan även teologin göra något liknande, men här beror det ju mycket på vem som dör; för somliga, kanske de allra flesta, anses det ju gå mycket illa.)
       Mycket riktigt så innehåller också Sokrates försvarstal lugnande besked: ”Det finns stort hopp om att döden är något gott.” Men hans argument för detta är inte övertygande.
       Och en viss osäkerhet finns också mot slutet hos Sokrates: ”Nej, nu är det dags att gå, jag till döden, ni till livet. Vilken väg som är bäst är okänt för alla utom för guden.”
       Mer säker på sin sak är Epikuros: ”Så länge vi finns till, finns inte döden; när döden finns, finns inte vi. Därför är döden betydelselös för oss”. Och alltså inte något att vara rädd för. Detta argument har övertygat många (t.ex. Ingemar Hedenius) men det har också kritiserats på flera punkter.
       Lucretius, som var mycket påverkad av Epikuros, har ett annat välkänt och omdiskuterat argument för att döden inte är något ont. Men nuförtiden är filosofer mer benägna att anse att döden är något ont (för den som dör). Och det vanligaste argumentet är då förlustargumentet. Mest känt hos Thomas Nagel (Schockpristagare 2008). Detta, liksom argumenten hos Epikuros och Lucretius har nyligen diskuterats i Filosofisk tidskrift.

Formella modeller

Den amerikanske filosofen John Searle anser i en intervju nyligen att dagens filosofi har kommit på avvägar. Man sysslar enligt Searle alldeles för mycket med formella modeller. Skälet till det är, menar han, att detta är något som är lagom svårt och som kan läras ut till doktorander; dessutom går det förhållandevis lätt att avgöra vem som är duktig och vem som inte är duktig på att bedriva formell modellering, det finns bra och dåliga sätt att göra det. Men det leder ingenstans, anser Searle. Se vidare: http://www.crassh.cam.ac.uk/ blog/post/an-interview-with-john-searle

Livet efter döden

Som Philip Roth antyder i sin bok Indignation kanske livet efter döden består i att man bara minns allting, men att tiden har upphört att gå. Det är en ny variant. Det är svårt att se att man kan minnas något om tiden står stilla, men kanske kan man ha det bra ett enda ögonblick för evigt?

Världens ledande tänkare

Tidskriften Prospect, som tydligen mest är inriktad mot ekonomi och politik, har nyligen bett sina läsare att välja ut sina favoriter från en lista över världens främsta tänkare. Närmare 7000 läsare avgav sina röster och resultatet blev rätt märkligt. Den som fick flest röster var Amartya Sen, som alltså fick plats nr 1. Nr 2 ochh 4 var ekonomer från Indien respektive Kina, nr 3 var författaren Arundhati Roy och nr 5 var påven Franciskus. Nobelpristagaren Peter Higgs blev nr 8 och psykologen Daniel Kahneman blev nr 10. Den främste filosofen var Jürgen Habermas som nr 12, därefter kom den svenske Nick Bostrom (verksam i Oxford) på plats 15. Andra filosofer var Daniel Dennett (17), Elisabeth Andersson (19), Martha Nussbaum (20), Judith Butler (21), Derek Parfit (25) och Thomas Nagel (26). Den på senare tid omtalade franske ekonomen Thomas Piketty kom på plats 27.

En användbar versform

Det finns antagligen vissa läsare av Filosofisk tidskrift (och andra tidskrifter) som inte vet vad det engelska ordet ”clerihew” betyder. Det betecknar en fyraradig dikt, rimmad enligt mönstret AABB, med ojämna rader, ofta med biografiskt innehåll. Exempelvis:

Did Descartes
Depart
With the thought
"Therefore I'm not"?


Eller följande:

John Stuart Mill,
By a mighty effort of will,
Overcame his natural bonhomie
And wrote ”Principles of Political Economy”


Dikter av denna typ uppfanns av Edmund Clerihew Bentley – därav versformens namn – i och med att han år 1794 kom på följande:

Sir Humphry Davy
Abominated gravy.
He lived in the odium
Of having discovered sodium.


En filosof, som enligt egen utsago under sin skoltid var en framstående författare av clerihews, var Alfred J. Ayer. Han kallades på den tiden ”Hot Ayer”, vilket han inte alls gillade. Men kanske hade det något att göra med hans clerihews?

Ytterligare ett exempel. Om den framstående Platonöversättaren Benjamin Jowett, som på artonhundratalet var professor i grekiska och senare blev Master of Balliol College i Oxford skrevs år 1875 följande mer kunskapsteoretiska clerihew:

First come I. My name is Jowett.
All there is to know I know it.
I am Master of this College,
What I don't know isn't knowledge.


Språket

I Sveriges Radios programserie ”Språket” diskuterade programledaren frågan om ”vem som har makt över språket” (den 18/2, 2014). Bland annat intervjuades personer på Språkrådet om detta. Somliga säger att de har makt, andra att de inte har makt (men kanske visst ”inflytande”). Alla tycks uppfatta det som en ren faktafråga. Ingen av dessa språkexperter tycks komma på tanken att det delvis kan vara en språkfråga, dvs. en fråga om hur ordet ”makt” ska tolkas, eller om vad det betyder. 

Beklädnadsetik

Vid Göteborgs universitet har man nyligen studerat hur folk hanterar sina gamla kläder. Man har funnit att vissa kläder är svårare att slänga än andra. Och att vissa kläder tröttnar man på innan de är utslitna. ”Ett vanligt sätt att sortera ut är att lägga kläder i tre högar, en för sådant som ska lagas, en för det som ska skänkas bort och en för det som ska slängas”. Studiens resultat handlar, säger författaren, ”i hög grad om etik och moral, det vill säga om människors vånda inför att göra sig av med kläder och textilier som är fullt fungerande ur materiell synpunkt, men som man inte vill använda”. 

Nobelpris

Varför har så få filosofer fått Nobelpriset i litteratur? Bertrand Russell, Rudolf Eucken, Henri Bergson och Jean-Paul Sartre fick. Finns det några fler? Var Albert Camus filosof? T.  S. Eliot tog en filosofisk doktorsexamen i Oxford, men gör det honom till filosof? 

Är den nuvarande akademien ointresserad av filosofi? Eller skriver filosofer alltför illa? Många filosofer gör tyvärr det, men lyckligtvis inte alla. Det borde vara dags för en filosof nu snart.

Apropå Sartre: han tackade ju nej till priset, men det påstås att han lite senare kontaktade akademien och ville ha prissumman utbetalad i smyg. Huruvida han till sist lyckades få ut pengarna är tydligen omstritt.