Kvinnliga filosofer

”En snabb genomräkning ger vid handen att sedan 2010 har Filosofisk tidskrift publicerat 113 artiklar (recensioner oräknade) av manliga författare, medan artiklar med en kvinnlig författare under samma period uppgår till nio stycken.” Så skriver gästredaktören Lena Halldénius i Tidskrift för politisk filosofi, nr 3, 2015.

Delvis beror väl denna ojämna könsfördelning i Filosofisk tidskrift på att det finns fler manliga än kvinnliga filosofer i Sverige, men det kan knappast vara hela förklaringen – bland annat för att även denna övervikt av manliga filosofer i sin tur kräver en förklaring.

En förklaring som framskymtar i en artikel av Martina Reuter (i samma nummer) är att ”medan alla presumtiva studenter kan ha svårt att se vilken nytta de kan ha av att studera filosofi, så är det extra svårt för kvinnliga studenter att föreställa sig hur filosofistudier kunde stöda deras yrkesval”. Några andra hypoteser som omnämns är ”att filosofiundervisningens kursinnehåll inte intresserar kvinnliga studenter i lika hög grad som manliga”, ”bristen på förebilder”, ”implicita antaganden om till exempel kvinnliga studenters filosofiska förmåga”, samt framför allt ”bristen på explicit definierade kriterier gör att standarden för vad som är ’bra filosofi’ bestäms mer eller mindre arbiträrt i miljöer där implicita förhandsantaganden om kvinnors filosofiska förmåga bidrar till att bestämma vad som ses som extraordinära filosofiska insatser – och vad som inte gör det”, något som Reuter lägger särskild vikt vid.

Könsfördelningen har dock blivit något bättre under de senaste decennierna. Vid Stockholms universitets filosofiska institution finns för närvarande tjugosex manliga forskare, varav nio professorer, och nio kvinnliga forskare, varav fyra professorer. Fortfarande en klar manlig dominans, alltså, men inte lika bedövande som i Filosofisk tidskrift efter 2010. Fler kvinnliga forskare än hittills borde kunna bidra med artiklar till tidskriften. Ni är hjärtligt välkomna!

Mänsklighetens undergång

Förr eller senare kommer mänskligheten att gå under, och man kan undra om detta är något negativt, något att beklaga. (Vi kan här begränsa oss till ”mänskligheten”, men eventuellt kunde vi även räkna in alla medvetna varelser.) Kanske kommer undergången genom ett totalt kärnvapenkrig eller en förödande naturkatastrof eller helt enkelt genom att levnadsbetingelserna i universum blir omöjliga på vägen mot att stjärnorna slocknar och allt blir väldigt kallt. Om detta är bra eller dåligt, eller varken bra eller dåligt, beror kanske på hur undergången drabbar oss. Många skulle kanske säga att det under alla förhållanden är dåligt, men hur dåligt det är skulle väl i så fall ändå bero på hur och när vi går under.

Men måste det verkligen vara dåligt. Om människor och djur lever dåliga och otillfredsställande liv, utan möjlighet till förbättring, så vore det väl snarare bra om världen gick under.

För att ta ställning till detta verkar det naturligt att skilja mellan en förtida undergång för mänskligheten (t.ex. på grund av kärnvapenkrig, klimatkollaps eller naturkatastrof) och en kosmologisk undergång (när universum av kosmologiska skäl blir obeboeligt för människor, eller medvetna varelser). Men i sin nyutkomna bok Filosofisk tröst (Thales 2015) använder Torbjörn Tännsjö termen ”värmedöden” för att beteckna mänsklighetens undergång, oavsett när den inträffar (s. 128). Den är något dåligt, något att beklaga, anser han.

Kan det vara en fördel om undergången kommer förr snarare än senare? För en hedonistisk utilitarist borde detta vara en öppen fråga. Det hänger på om den sammanlagda lyckan skulle blir större, mindre, eller lika stor om undergången kommer vid den ena tidpunkten snarare än vid den andra. Och det kan man inte veta så mycket om.

Men Tännsjö anser att mänskliga liv – eller åtminstone ”de flesta” mänskliga liv ”för det mesta” (s. 74) – är värda att uppleva, eftersom de innehåller mer lycka än olycka (s. 68, 73). Denna optimistiska hypotes verkar långtifrån självklar. Innehåller verkligen människors liv i allmänhet mer lycka än olycka? Även om det faktiskt skulle gälla för de flesta som lever idag – vilket inte verkar särskilt självklart – så är det en öppen fråga om det alltid kommer att gälla i framtiden. Att även olyckliga och lidande människor nog ofta ändå vill leva vidare är en annan sak. Ur hedonistisk synpunkt är detta irrelevant. Däremot kan det förstås spela roll för en icke-hedonistisk utilitarism, som går ut på att i maximal grad tillgodose folks preferenser, men detta är inte Tännsjös utgångspunkt.

Man kan inte gärna anta att det skulle leda till ett maximum av lycka att i maximal grad tillgodose folks preferenser. Det folk önskar eller eftersträvar kan tvärtom leda till ganska obehagliga konsekvenser, inte bara för andra varelser, utan även för dem själva. Och även om viljan att leva vidare kan antas ha varit evolutionistiskt framgångsrik, så är den knappast någon garanti för framtida lycka.

Dessutom, även om den optimistiska hypotesen skulle vara riktig än så länge, så verkar det mycket troligt att de liv som kan förekomma i framtiden, när man närmar sig mänsklighetens kosmologiska undergång, innehåller mer olycka än lycka – eftersom levnadsförhållandena då antagligen har blivit mycket försämrade. Kallt och ruskigt!

Tännsjö anser att mänskligheten bör hållas vid liv så länge som möjligt (s. 139), men för en hedonistisk utilitarist borde det snarare vara fråga om en avvägning mellan livslängd och livskvalitet. Om en hög genomsnittlig livskvalitet, under mänsklighetens historia, kräver åtgärder som innebär att mänsklighetens undergång påskyndas, så kan det vara att föredra ur en hedonistisk utilitaristisk synpunkt.

Tanken att vi inte handlar orätt om vi som den sista av generationer lever loppan, utan att sätta några barn till världen, anser Tännsjö vara avskyvärd och skandalös (s. 136). Rimligen förutsätter han då att den extra generation som skulle uppstå, om vi i stället satte barn till världen, skulle leva liv som i genomsnitt vore goda. Men även om detta vore fallet, så kan förpliktelsen för den sista generationen att skaffa barn på sin höjd gälla denna generation som ett kollektiv. För den enskilda individen, eller det enskilda paret, kan det knappast vara en plikt att skaffa barn, om detta barn riskerar att bli alldeles ensamt i världen eftersom att alla andra presumtiva föräldrar avstår från barn. 

Sovjetisk expedition till solen

På 80-talet kom flera polska filosofer till det internationella universitets-centret IUC i Dubrovnik, Jugoslavien, för att delta i årliga konferenser i vetenskapsfilosofi. Dessa konferenser utgjorde nästan de enda tillfällen som då fanns till regelbundna, vänskapliga och informella kontakter mellan filosofer från öst och väst. De polska deltagarna brukade alltid ha med sig en hel del polsk vodka och dessutom en mängd roliga historier med politisk udd. En av historierna gick så här. När den första bemannade rymdfärden landade på månen, med rymdfarkosten Apollo 1969, var Leonid Brezjnev Sovjets ledare. Brezjnev blev väldigt upprörd när han fick höra att amerikanerna genom Apollo-projektet lyckats skicka upp människor till månen. Sovjet borde göra något liknande, ansåg han, eller helst något ännu mer spektakulärt. Brezjnev beordrade därför sina medhjälpare att skicka upp ett rymdskepp så att ryss kunde stiga iland på solen. När medarbetarna invände att detta nog var omöjligt eftersom solen var så väldigt varm – den strålade ju så starkt att man inte ens kunde titta på den – sa Brezjnev att ”då får ni väl göra det på natten i stället”.

Personlig identitet över stora avstånd

En vanlig uppfattning inom olika religioner är att man kan överleva sin kroppsliga död. Exempelvis genom reinkarnation, så att man återföds i en annan kropp. Den nya kroppen kan eventuellt tillhöra en helt annan djurart. Detta låter ju inte särskilt lockande. Vem vill återfödas som exempelvis en tuppkyckling eller en mördarsnigel? Däremot kunde det möjligen vara mer attraktivt att återfödas som människa (om man nu råkar vara människa till att börja med).

Dalai lama – som själv antas vara reinkarnerad – lär ha sagt, i en intervju med Carl Sagan, att han för sin del skulle överge tron på reinkarnation om den blev vetenskapligt motbevisad. Vilket han inte trodde skulle bli så lätt.


Hur är det med detta? Kan reinkarnationen vetenskapligt motbevisas? Anta att en person dör. Om hen reinkarneras ska det då finnas någon varelse som lever under en senare tidsperiod, som är samma person som, dvs. identisk med, den som dog. Men de som lever har ju normalt inget minne av att ha levat tidigare. Och om de skulle ha ett sådant ”minne”, så vet vi ju inte om det är tillförlitligt. Så hur kan man identifiera en efterföljare till den som dog? Och hur kan man visa att det
inte finns någon sådan efterföljare?

I sin bok
Filosofisk tröst (Thales 2015) diskuterar Torbjörn Tännsjö bland annat en speciell form av reinkarnation, nämligen den som brukar kallas ”den eviga återkomsten” – vilken innebär att världshistorien upprepar sig i detalj gång på gång, så att var och en får leva om sitt liv. Tännsjö anser att detta är omöjligt. Han menar att även om världshistorien upprepar sig, så är det inte samma personer som lever i de olika upprepningarna. Varje person skulle visserligen ha föregångare och efterföljare som är ”kvalitativt identiska” med personen i fråga, men de är inte ”numeriskt identiska”. De är ”intill förväxling lika”, men de är inte samma person. Personer dör alltså definitivt när de dör, de överlever aldrig i senare världshistorier.

Hur vet Tännsjö det? Han baserar sin tes på antagandet att personlig identitet förutsätter psykologisk eller biologisk kontinuitet. Och det verkar ju riktigt att någon sådan kontinuitet inte kan råda mellan personer i olika världshistorier. Och många filosofer har ju tänkt sig att kontinuitet måste råda mellan (numeriskt) identiska personer. Men då har de nog sällan eller aldrig räknat med möjligheten av en ”evig återkomst”.

Om en person och hans efterföljare är kvalitativt helt lika och lever under helt lika omständigheter, men i olika världshistorier, är de alltså enligt Tännsjö
olika personer. Men detta kan inte anses vara något som är ”vetenskapligt bevisat”. I själva verket ligger det närmare till hands att tvärtom säga att de skulle vara samma person. Vid varje tidpunkt i livet har de ju precis samma minnen, känslor, tankar, önskningar och avsikter – eftersom de fysikaliskt är kvalitativt helt lika. Vad kan man mer begära? Deras kroppar består visserligen inte av samma molekyler, men det är ju inget konstigt med att molekylerna i en persons kropp inte är desamma vid olika tidpunkter.

Tännsjö anser dessutom att en person inte kan vara utspridd över ”parallella” universa (s. 94) – ungefär som en person är utspridd över flera tidpunkter i vårt vanliga universum. Om det stämmer, så skulle det förhindra den tolkning av multiversum-hypotesen som nyligen föreslogs i en recension av fysikern Max Tegmarks bok
Vårt matematiska universum (Filosofisk tidskrift, nr 1, 2015). Tännsjö hänvisar återigen till sitt antagande att personlig identitet förutsätter psykologisk eller biologisk kontinuitet (eller spatiala eller kausala relationer), vilket inte kan råda mellan olika universa.

Men varför ska man hänga fast vid detta antagande? Det är ingen naturlag, i alla fall ingen naturlag som kan bekräftas genom experiment. Enligt multiversum-hypotesen tillkommer visserligen en komplikation, nämligen att en och samma person efter ett tag beter sig olika – och råkar ut för olika saker – i olika universa. Utan att märka det. Man kan säga att personen ”samtidigt” spelar olika roller i de olika universa hen ingår i. Det är väl inget konstigt med detta. (Åtminstone så länge som vi inte är medvetna om att ingå i mer än ett universum.)

Klimatoptimism

Förre statsministern Göran Persson har uttalat sig om klimatförändringarna (AB 2/10). Till skillnad från många andra är han inte oroad: ”Nej, jag är inte oroad. Intellektuellt förstår jag att det är ett farligt läge, men ska man gå runt och ha ont i magen för det där så tror jag man skulle bli olycklig som människa. Jag tror att mänskligheten löser problemet. Det människan har skapat kan också människan göra ogjort. I den trygga förvissningen lever jag”.

Men även om Persson skulle ha rätt i att människan kan lösa problemet – vilket inte verkar särskilt självklart – så är väl den stora frågan om hon verkligen kommer att göra det. Hittills tycks ju världens politiker ha väldigt svårt att komma överens om bindande löften och effektiva åtgärder. Risken förefaller stor att eventuella åtgärder i framtiden antingen blir alltför ineffektiva eller kommer för sent. Då, om inte förr, kommer man att få ont i magen.

Ateism och anti-teism

Vad är egentligen en ”ateist”? En som inte tror att Gud finns? Nej, det räcker inte, ty det villkoret uppfylls ju även av en agnostiker – liksom av alla som aldrig har hört talas om Gud. En ateist är snarare en som tror att Gud inte finns.

Men vilken sorts gud? De antika romarna ansåg att de kristna var ateister. Vikingarna och de gamla grekerna trodde ju inte på den kristna guden, men var de av det skälet ateister?

Och hur starkt ska man tro att det inte finns någon gud för att vara ateist? Räcker det att ens subjektiva sannolikhet för detta är 51 %? Eller är en så svag tro snarare tecken på agnosticism? Kräver ateism en mycket hög subjektiv sannolikhet? Bertrand Russell ansåg sig tydligen inte vara ateist, utan agnostiker, men han ansåg samtidigt att existensen av en gud var högst osannolik.

Vidare. Är panteister ateister? Var Einstein ateist? Är K. G. Hammar ateist? Förmodligen är de det. Det verkar rimligt – eller åtminstone praktiskt – att utgå från den vanliga föreställningen att det finns en personlig gud som har skapat världen. Vi kan då säga att den som förnekar detta är ateist. En panteist, som tror att gud är detsamma som världen, förnekar också detta. Och det gör väl även Einstein och Hammar. Liksom troligen rätt många kristna, trots den kristna trosbekännelsen.

Sedan kan man också notera att det finns en annan form av ateism – eller kanske borde det kallas ”anti-teism” – som innebär en förhoppning om att det inte finns någon gud. Thomas Nagel är ett exempel på detta. Han säger: ”I want atheism to be true […]. It isn't just that I don't believe in God and, naturally, hope that I'm right in my belief. It's that I hope there is no God! I don't want there to be a God; I don't want the universe to be like that” (The Last Word, s. 130).

En förhoppning om att det inte finns någon gud – en förhoppning som det är lätt att dela, åtminstone om man inte redan är fullt övertygad om att det är så – baseras rimligen på en värdering eller önskan. Och man kunde tänka sig att det finns personer som delar denna värdering eller önskan samtidigt som de tror att det finns en gud. De tror att Gud finns och de beklagar detta. Det vore lite vilseledande att kalla dem ateister. Anti-teister är ett bättre namn.

Bertrand Russell

Russell är ju – åtminstone till namnet – en välkänd filosof, även för en större allmänhet, men numera är det förmodligen inte många som läser hans filosofiska verk. Hans essäsamlingar om livsåskådningsfrågor och politik har kanske något fler läsare och de har kanske också större aktualitet.

Men Russell har varit oerhört inflytelserik. Man kan nog säga att han egentligen var den som, nästan på egen hand, startade 1900-talets så kallade ”analytiska filosofi”. (Gottlob Frege var också viktig, men blev mer allmänt studerad först efter 1950, och Ludwig Wittgensteins Tractatus var till största delen inspirerad av just Russell.)

Om Russells insatser och inflytande kan man läsa i en nyutkommen och välskriven bok av den brittiske filosofen A. C. Grayling, Bertrand Russell, Fri Tanke 2015 (214 sidor). I slutet av den boken citeras Russells uppfattning om filosofins värde som han framställde den i
The Problems of Philosophy år 1912:

”Filosofi ska studeras, inte därför att det finns bestämda svar på dess frågor, emedan inga bestämda svar i regel kan vetas vara sanna, utan för frågornas egen skull, eftersom dessa frågor utvidgar vår föreställning om vad som är möjligt, berikar vår intellektuella fantasi och försvagar den dogmatiska visshet som utesluter tankens medvetna reflexion; men framför allt för att även tanken, i kraft av storheten i det universum som filosofin reflekterar över, växer sig stor och blir förmögen till den förening med universum som utgör det högsta goda”.

Plikten att föröka sig

Torbjörn Tännsjö anser att vi har en moralisk skyldighet att maximera mängden lycka i världen – och att vi därför också har en skyldighet att föröka oss så mycket som möjligt. Se till exempel det här inlägget. Han förutsätter då att de människor som kommer att leva i allmänhet har liv som är värda att leva (dvs. som innehåller mer lycka än olycka; om mängden människor blir så stor att detta inte längre gäller, så kommer saken i ett annat läge).

Man kan väl gå med på att själva slutledningen här är giltig. Givet förutsättningarna, så följer skyldigheten att skaffa barn från skyldigheten att maximera lycka. Men kunde man inte minst lika gärna säga att detta visar att det är något fel på Tännsjös utilitarism (dvs. tesen att vi bör maximera lyckan)? Eftersom slutsatsen är orimlig, så måste även premissen vara orimlig. Eftersom vi inte gärna kan ha en moralisk skyldighet att skaffa så många barn vi kan, så måste utilitarismen vara felaktig.

Matematiska sanningar

En mycket vanlig uppfattning är antagligen den att det som matematiker bevisar verkligen är sant. Redan Euklides konstruerade exempelvis ett berömt bevis för att det finns oändligt många primtal – och de flesta som känner till detta, både matematiker och vanliga dödliga, tror antagligen att det verkligen finns oändligt många primtal. Att detta är sant. Men matematiska bevis måste ju utgå från något, t.ex. Peanos axiom för teorin om naturliga tal eller vissa mängdteoretiska antaganden, och hur vet vi att dessa utgångspunkter är sanna? Matematikerna kan konstruera bevis som visar att om axiomen är sanna, är också det som bevisas sant. Men det räcker ju inte för att det som bevisas ska vara sant. Ty axiomen är kanske inte sanna.

Man kunde kanske tänka sig att axiomen är självklart sanna, men det är de knappast. Ett av Peanos axiom säger t.ex. att varje naturligt tal har en efterföljare, men detta kan inte gärna sägas vara självklart. Det är inte självklart att det finns oändligt många naturliga tal. (Och därmed är det inte heller självklart att det finns oändligt många primtal – trots att Euklides har ”bevisat” det till allmän belåtenhet.)

Någon kunde kanske hävda att vi ändå
bör anta att Euklides axiom är sanna. Men varifrån kommer i så fall denna norm? Har vi något skäl att tro att den är sann?

Ska man t.ex. tro att det finns oändligt många naturliga tal av den anledningen att fysikaliska teorier, som har visat sig mycket framgångsrika, tycks utgå från denna förutsättning? Nej, det kan knappast vara ett tillräckligt skäl, ty det är ju möjligt att denna förutsättning inte alls är
nödvändig inom fysiken. Kanske kunde man konstruera teorier som är empiriskt lika framgångsrika (men möjligen lite mer komplicerade) med hjälp av en matematik som utgår från lite annorlunda axiom och som inte implicerar något om oändliga mängder.

Eller ska vi helt enkelt dra slutsatsen att det inte finns några matematiska sanningar? Matematikerna kan fortfarande säga att deras bevis ändå visar att
om axiomen är sanna, är även de matematiska teoremen sanna. Men om bevisen är logiskt giltiga, så är ju sådana sanningar logiska, snarare än matematiska.
 

Rationalitet

Ekonomijournalisten Birgitta Forsberg i DN säger att ”när verkligheten inte stämmer med kartan är det mest rationellt att ändra på kartan” (16/3). Det är en underlig uppfattning om rationalitet. Ibland kan det ju vara en fördel att i stället ändra på verkligheten. Det är ju nämligen inte så sällan som verkligheten har vissa brister – och dessa brister kan ju saknas på kartan.

Filosofi i bunden form

På det nästan oändligt omfattande nätet kan man bland mycket annat också hitta följande limerickar, var och en i form av ett tänkt uttalande av en känd filosof. Gissa vem?

“It’s matter and form that make substance,
Bronze shape is a statue, for instance.
But form’s own existence
Needs matter’s persistence:
This breeds theoretic resistance.”

“Spatial stuff is not really in space,
Transcendentally, not in a place,
It is truly, you’ll find,
Just appearance, in mind,
Even if it's in front of your face."

“Some predicates can be projected,
There’s “blue”; but then “grue” is rejected.
It’s been rattling the deans
Of fine art magazines:
Bleen covers must be re-inspected."

“The worst form of theft is taxation,
It’s worse than eternal damnation.
To force contribution
For wealth distribution
Cuts into my Paris vacation."

“Though it's clearly just terribly crass,
There's a gavagai eating my grass.
When I tell it to scat
It behaves like a brat,
Yells that undetached part: kiss my - - -."

“If you think of a possible sin,
Such as kicking a friend in the shin,
Note the one who will pay
At the end of the day
Won't be you, but your counterpart twin."

Försvarspolitik

”Våld löser aldrig några problem. Det är en av de eviga sanningar som konsten har förmedlat i alla tider. De skjuts bara på framtiden”. Så säger 31 kulturarbetare och debattörer som inte vill att Sverige ska vara värdland för Natos militära övningar (DN 19/4). De tror inte heller på militär upprustning. Riktigt hur de ställer sig till ett svenskt försvar är inte så klart, men förmodligen menar de väl att om Sverige alls ska ha något försvar, så bör det vara av icke-våldskaraktär. Alltså civilt, snarare än militärt motstånd mot angripare. Detta strider visserligen mot vad en stor majoritet i riksdagen anser, men kanske vore det ändå värt att utreda dess för- och nackdelar. De bedömningar som ”konsten” har förmedlat kunde lämpligen kompletteras av historiska och samhällsvetenskapliga analyser.

Om nyttan av att promenera

Framfœr allt, fœrlora inte din lust att promenera: varenda dag promenerar jag mig till ett tillstånd av välbefinnande och promenerar bort från varje sjukdom; jag har promenerat mig till mina bœsta tankar, och jag vet inte någon tanke så tryckande att man inte kan promenera bort sig från den ... men genom att sitta stilla, och ju mer man sitter stilla, ju närmare kommer man att må illa ... Alltså om man bara fortsätter att promenera blir allt bra.

Sœren Kirkegaard, brev till Jette, 1847

Mänsklighetens överlevnad

Författaren Lars Gustafsson citerar på sin blogg följande fråga, formulerad av hans schweiziske kollega Max Frisch: ”Är ni säker på att bibehållandet av människosläktet, när ni och alla era bekanta inte längre finns till, verkligen intresserar er?” Gustafsson noterar att vi ganska lugnt tycks acceptera det faktum att alla människor som nu lever kommer att vara döda inom lite över hundra år. Dessutom har han vissa synpunkter på vilken betydelse det skulle ha om vi på förhand visste att mänskligheten skulle gå under vid en bestämd tidpunkt i den nära framtiden. (Cancerforskning skulle t.ex. bli meningslös, etc.) Men han ger, såvitt jag kan se, inget svar på Frischs fråga.

Frischs fråga är för övrigt inte av något större intresse. Folk skulle väl svara lite olika, helt enkelt. Viktigare är den besläktade frågan om bibehållandet av mänskligheten
bör intressera oss. Eller kanske snarare: Vore det bra eller dåligt – eller kanske likgiltigt – om mänskligheten, utan någon nämnvärd förvarning, upphörde att existera om exempelvis några hundra år. Det kan man fundera på.

Många skulle väl säga att det beror på hur goda liv människor skulle ha levat i fortsättningen om mänskligheten inte hade gått under. Det vet vi ju faktiskt inte något om. Och därför kan vi inte heller ha någon välgrundad uppfattning om värdet av att mänskligheten lever vidare.

I sammanhanget kan man notera att den kände astrofysikern Stephen Hawking hävdar att mänsklighetens enda chans att leva vidare är att inom 200 år lämna Jorden och kolonisera andra himlakroppar. ”Det blir svårt nog att undvika katastrof under de närmaste hundra åren, för att inte tala om de närmaste tusen eller en million” (Hawking i en video-intervju på Big Think). Men man kan alltså undra: är det verkligen värt besväret att försöka flytta ut i rymden? 

Elisabeth Åsbrink om yttrandefrihet

Författaren Elisabeth Åsbrink säger i en krönika (DN 22/1) att hon inte förstår dem som säger att man inte ska kränka andra. ”Ingen påstår att yttrandefrihet innebär att man bör kränka”, säger hon. Nej, det är klart, men frågan om man får eller bör kränka andra är därmed inte besvarad. Åsbrink noterar själv att det är ”viktigt att skilja på individuell moral och juridik”. Då måste man också inse att det som är tillåtet enligt juridiken – och därmed inte får bemötas eller förhindras med våld – kanske inte alltid är tillåtet enligt moralen. Att kränka andra har knappast något egenvärde, en kränknings moraliska värde är snarare beroende av dess konsekvenser. Om den bara leder till att någon blir ilsken och provocerad att bruka våld, så är den inte moraliskt berättigad. Men om den dessutom har goda konsekvenser, t.ex. för andra människors välbefinnande på kort eller lång sikt, så kan dessa ändå göra kränkningen moraliskt tillåten och kanske till och med moraliskt nödvändig. Åsbrink tycks inte ha någon känsla för sådana avvägningar, som naturligtvis kan vara svåra. Det hon kallar individuell moral tycks bara innebära att alla ”kan välja att vara hänsynsfulla – eller låta bli”, som hon uttrycker det. Man får hoppas att en sådan moral inte får allmän spridning.

Rationell terrorism

Det finns filosofer som anser att terroristerna som mördade flera av tecknarna på Charlie Hebdo handlade rationellt. Eller att vi åtminstone bör anta det. Deras handlande skulle då vara rationellt i den meningen att det överensstämde med deras önskningar och deras uppfattningar om verkligheten. Men hur kan man vara så säker på det? Ja, man kan förstås säga att terroristerna ville att tecknarna skulle dö och de trodde att om de sköt dem så skulle de dö, och därför var handlingarna i samklang med (och orsakade av) terroristernas önskningar och deras föreställningar om verkligheten. Så långt kan det ju tyckas hänga ihop på ett begripligt sätt. Men terroristerna hade säkert också en hel massa andra önskningar och föreställningar. De ville kanske att tecknarna skulle sluta med sina antimuslimska provokationer, att Charlie Hebdo skulle få dåligt rykte och dåliga finanser, att muslimer skulle få en mer accepterad roll i det franska samhället och kanske också att IS skulle lyckas upprätta ett kalifat – och de trodde kanske att provokationerna mot muslimer skulle minska om tecknarna på Charlie Hebdo mördades och att muslimska terroraktioner har bidragit till att muslimer har fått dåligt rykte i omvärlden. Så om man vill avgöra om morden var rationella, så måste man rimligen också fråga sig om de var rationella i förhållande till alla de önskningar och föreställningar terroristerna hade. Trodde t.ex. terroristerna att det skulle vara i muslimernas och Islams – och kanske i mänsklighetens eller Allahs – intresse på kort och lång sikt att tecknarna blev mördade? Och trodde de att de skulle komma till paradiset och få tillgång till ett antal oskulder om de utförde morden? Och var det i så fall rationellt av dem att tro det? Om de inte trodde någonting i den vägen, så var det knappast rationellt av dem att mörda tecknarna.

Andersson om Popper

Författaren och DN-skribenten Lena Andersson hävdar i en stor artikel att det finns en ”postmodern spricka” hos Karl Popper; att han ”framstår som en tidig postmodernist” (DN 2/1 2015). En sådan tes kan antagligen reta gallfeber på många Popperbeundrare, men Andersson tycks snarare se det postmoderna hos Popper som en förtjänst.

Är Popper verkligen postmodern? Andersson anser att han ”avvisar allt tal om att världen är på ett visst sätt” – vilket onekligen låter postmodernt. Men hon säger också att han tror ”på objektiv kunskap och en objektiv verklighet”, vilket – tillägger hon – ”är en smula motsägelsefullt”. Andersson anser att postmodernisterna är mer konsekventa än Popper: ”i motsats till Popper tar de konsekvenserna av sina förhållningssätt, avvisar objektiv kunskap och anammar sanningsrelativismen och det subjektiva vetandet där ingen utsaga är giltigare än någon annan”.

Det här skulle ju Popper inte ha gillat, men Andersson menar att eftersom han ”driver en absolutistisk antiessentialism”, så hamnar han ”i famnen på den förnuftsfientliga relativism och nihilism som är honom främmande”.

Här vill den vanlige DN-läsaren nog gärna veta vad en ”absolutistisk antiessentialism” är för något. Det framgår inte särskilt tydligt i artikeln, men termen ”essentialism” brukar vanligen beteckna uppfattningen att varje (typ av) objekt har någon nödvändig egenskap, någon egenskap som objektet måste ha. Antiessentialism skulle då förneka detta och absolutistisk antiessentialism skulle väl förneka det på ett särskilt bestämt eller absolut sätt. Själv säger Andersson att antiessentialism ”ytterst är upplösning av alla kategorier”.

Att skilja mellan nödvändiga och tillfälliga egenskaper hos ett objekt kan verka rätt rimligt. En cirkel måste t.ex. vara rund, men den måste inte vara stor, kan man tycka. Men om en viss cirkel faktiskt är stor, så måste den väl vara stor – för om den inte vore stor, så skulle det inte vara just denna cirkel. Lena Andersson har egenskapen att vara författare, men det är förmodligen inte en nödvändig egenskap hos henne, hon kunde nog ha haft något annat yrke. Kunde hon också ha haft ett annat kön? Kunde hon ha varit man? Förmodligen. Kunde hon ha varit en katt? Eller en cykel? Förmodligen inte. Så egenskapen att inte vara en cykel är kanske en nödvändig egenskap hos Andersson. Detsamma gäller kanske egenskapen att vara född på 1900-talet. En person som t.ex. föddes på 1700-talet kunde inte ha varit identisk med Andersson, ty vederbörande hade haft helt andra föräldrar.

Men även om man förkastar essentialismen – dvs. tanken att objekt (och/eller typer av objekt) har nödvändiga egenskaper – så kan man knappast vara tvungen att anamma sanningsrelativismen och tanken att ”ingen utsaga är giltigare än någon annan”. Även om Lena Andersson kunde ha varit en cykel (vilket jag för min del inte vill påstå), så kan man väl ändå inte dra slutsatsen att utsagorna ”Hon är en cykel” och ”Hon är en författare” är lika giltiga eller lika sanna. Så Popper behöver inte vrida sig i sin grav, utan kan dra en postum suck av lättnad.