Undantaget som bekräftar regeln

Det sägs ju ofta att ”undantaget bekräftar regeln”. Men vad betyder det egentligen? Kanske är tanken den att så länge det inte finns något undantag, från det som eventuellt skulle kunna vara en regel, så är det heller ingen regel. Detta stämmer ju bra överens med – eller är kanske rent av synonymt med – påståendet att ”ingen regel utan undantag”. Om man misstänker att något är en regel, så bör man alltså vänta med att tro det tills man hittar ett undantag; när man sedan hittar ett undantag, så ”bekräftar” detta att det man trodde var en regel verkligen också var en regel. Och då kan man tro det.

Men kan det verkligen stämma att varje regel har ett (eller flera) undantag? Maximen att varje regel har undantag tycks ju också vara en regel. Om den har undantag, så finns det alltså regler som inte har något undantag. Men då är ju dessa ”regler” inga regler, enligt regeln ”ingen regel utan undantag”. Och därför kan de inte utgöra undantag från regeln. Vilket leder till slutsatsen att regeln inte är någon regel. Eftersom den saknar undantag.

Eller också är talet om inga regler utan undantag rent struntprat.

Språkets makt

Det är allom bekant att smaragder är gröna. Men vem vet? Kanske vi en dag träffar på något som tycks vara en blå smaragd. Många filosofer har föreställt sig att detta är fullt möjligt.
      Tänk för övrigt på svanarna. Man ansåg länge att alla svanar är vita. Ända tills man stötte på svarta svanar i Australien.
      Men vänta ett tag! Hur vet vi att de så kallade ”svarta svanarna” verkligen är svanar? Att zoologerna har bestämt sig för att kalla dem ”svanar” kan väl inte vara avgörande. Vi borde kanske ha haft ett annat namn på dem, t.ex. ”schwanar”. Ett sådant namn skulle ha fördelen att framhäva både likheten och olikheten med de vita svanarna.
      På liknande sätt kunde vi säga att det som vid första anblicken kunde tyckas vara en blå smaragd inte alls är en smaragd, utan en ”schmaragd”. Att alla smaragder är gröna är inte – kunde man hävda – en empirisk lag, utan en begreppslig sanning. Eller närmare bestämt en sanning om vårt språk, snarare än om ädelstenar. Det är helt enkelt så vi använder språket. Att vi ännu inte använt ett ord som ”schmaragd” beror på att vi ännu inte har råkat ut för någon blå smaragdliknande sten.
      Att alla svanar är vita kunde på liknande sätt vara en begreppslig sanning, snarare än en vetenskaplig upptäckt. Att det förutom svanar också finns schwanar är däremot en vetenskaplig upptäckt.

Newcombs problem

Den brittiska tidningen The Guardian anordnade nyligen en omröstning om hur man skulle välja i Newcombs problem. Problemet består i att välja mellan att ta en eller två lådor, när man kan se att den ena (som är genomskinlig) innehåller tusen pund och man vet att den andra (som inte är genomskinlig) innehåller antingen en miljon pund om en mycket skicklig förutsägare har förutsagt att man kommer att ta bara den lådan – eller ingenting alls om förutsägaren har förutsagt att man kommer att ta bägge. Man vet att förutsägarens förutsägelse hittills alltid har slagit in. Omröstningen utföll så att 53,5 % valde att endast ta en låda, medan 46,5 % valde bägge lådorna. Att ta bara den ogenomskinliga lådan brukar av många experter betecknas som irrationellt. De som ändå gör det brukar säga att även om det i en viss mening är ”irrationellt”, så tjänar man pengar på att göra så. Någon lustigkurre har påstått att de som röstade för Brexit valde att endast ta den genomskinliga lådan.

Vetenskap och ateism

Ordet ”ateism” kan definieras på lite olika sätt, men vanligen betecknar det uppfattningen att det inte finns någon gud. Många tycker att ateismen är rätt självklar, andra tycker tvärtom att motsatsen är självklar. Man kan då fråga sig om det finns någon evidens för (eller emot) ateismen? Har ateismen något vetenskapligt stöd? Kan man med vetenskapliga metoder bedöma om den är sann eller falsk?
       För att frågan om evidens ska uppstå bör ju ateismen uppfattas som en sorts teori eller hypotes om verkligheten. Alla vill kanske inte att den ska uppfattas så, men den uppfattas antagligen så av de flesta ateister. 
       Vanligen försöker man avgöra om en hypotes är riktig genom att dra slutsatser om observerbara förhållanden från den och därefter genom observation avgöra om dessa slutsatser stämmer. Men för att denna metod ska fungera måste hypotesen möjliggöra slutsatser om observerbara förhållanden. Den måste med andra ord förutsäga något som kan observeras.
       Men det verkar som om ateismen inte förutsäger någonting alls som kan observeras. Att det inte finns någon gud är inget som man kan konstatera med hjälp av sina fem sinnen. Av att det inte finns någon gud kan man inte dra slutsatsen att världen ser ut på ett visst sätt. Man kan knappast konstruera några experiment eller systematiska undersökningar, som kunde tänkas utmynna i observationer som visar att det inte finns någon gud. Därmed är ateismen alltså inte ens i princip falsifierbar. Och därmed är den – åtminstone om man tänker som Karl Popper – inte vetenskaplig.
       Att inte heller teismen – tron på en gud – är en vetenskaplig hypotes är kanske rätt allmänt accepterat. Detta stör nog inte heller någon teist. Men ateister anser antagligen att ateismen är en mer ”vetenskaplig” uppfattning. Det verkar inte stämma.