Övertygelsestyrka m.m.

”En åsikt i en värdefråga tycks kunna variera i två dimensioner: dels kan den uppfattas som mer eller mindre säker — graden av övertygelse kan vara mer eller mindre hög — och dels kan graden av värde som man tillskriver något vara mer eller mindre hög. Det är svårt att se hur en emotivist skall kunna förklara detta …” (s. 35)

Så formulerar Lars Bergström en invändning mot emotivismen (i
Grundbok i värdeteori). Samma invändning har senare och oberoende av Bergström framställts av Michael Smith. Man kan också se det fenomen som Bergström beskriver som ett argument för objektivism (icke-naturalistisk eller naturalistisk) om man tillägger att objektivismen ger den bästa förklaringen av fenomenet.

Vad ska emotivisten svara på denna invändning? Kanske går det ändå att finna en emotivistisk förklaring av fenomenet? Men det är inte nog, den måste i så fall vara åtminstone lika bra som den objektivistiska. Är det troligt att man kan finna en sådan förklaring. Några har försökt, men jag tror inte de har lyckats. Här vill jag föreslå en annan utväg för emotivisten: att förneka fenomenet. I så fall finns där inget som ropar på en förklaring.

Bergströms tal om ”värde” är högst inkluderande. Han vill tala om uttalanden i estetik (Mozarts pianokonserter är ”bättre” än hans flöjtkonserter), i vetenskap (objektivismen ger den ”bästa” förklaringen av det fenomen han beskrivit) och i moral (en handling är ”orätt” om den inte maximerar lyckan i världen). Här ska jag begränsa min diskussion till moral.

Vad slags utsagor finner vi då inom moralen? Väsentligen normativa utsagor av typen: ”Den där handlingen var oriktig”.” En handling är riktig om och endast om den maximerar lyckan i världen”.

Inrymmer inte moralen också utsagor om intrinsikalt värde? Vad ska man säga om utsagan att en handling är riktig om och endast om den maximerar intrinsikalt värde?

Inför den utsagan bör vi ställa oss frågan vad som har intrinsikalt värde. Kanske är det lycka och endast lycka? Men i så fall kan vi överge talet om intrinsikalt värde när vi talar om riktigt och oriktigt handlande. Vi omformulerar riktighetskriteriet: En handling är riktig om och endast om den maximerar lyckan.

Det är min tror att tal om värde (inom moralen) är redundant. Vi kan åtminstone ”reducera” tal om värde till normativt språk. Värden som inte kan växlas in i normativa termer förefaller ha föga med moral att skaffa.

Den som inte håller med mig på den här punkten får läsa fortsättningen på följande vis: det finns åtminstone en del av moralen, som emotivismen kan hantera också i ljuset av Bergströms invändning: det normativa språket.

Förklaringen till att emotivismen kan hantera normativt språk är att riktighet och oriktighet (eller plikt) inte uppträder i grader. Det att en handling är oriktig kan förstås som att den är förbjuden. Men förbud uppträder inte i grader. Att den är riktig kan ses som att den är tillåten. Men tillåtelser uppträder inte i grader. Att den bör utföras kan ses som att det är oriktigt att inte utföra den. Men detta är återigen ett förbud, inget som uppträder i grader.

Emotivisten behöver alltså inte förklara att något är mera eller mindre orätt. Om något är orätt är det orätt rätt och slätt.

Emotivisten måste förstås kunna förklara övertygelsegrad hos den som fäller ett moraliskt omdöme. Jag tror man kan se det som graden i en ”resolution”, ett beslut, en föresats, att se till att det normativa omdömet ”satisfieras”.

Det enklast exemplet är då en handling är oriktig (förbjuden). Den som säger att den är oriktig uttrycker en beslutsamhet om att se till så att den inte blir utförd. En sådan beslutsamhet kan variera från mycket svag (ambivalens) till passionerad.

Den som anser att en handling är oriktig hyser på motsvarande vis en beslutenhet om att se till så att den inte blir utförd.

Det kunde invändas att vissa ansett att också riktighet/oriktighet kan variera i grader. Jag tror de har fel. Vissa felaktiga handlingar är mer ödesdigra än andra. Antag att en handling är fel om den inte maximerar lyckan i världen. En felaktig handling kan leda till långt större olycka än en annan felaktig handling, utförd i ett annat sammanhang. Men detta betyder inte att den senare är ”mera” fel än den förra. Det betyder bara att den vållade mera lidande. Men det är ju en rent deskriptiv utsaga.

Om angreppet på emotivismen skulle behöva baseras på en så speciell och kontroversiell normativ tes som den att riktighet/oriktighet uppträder i grader, så skulle det också förlora det mesta av sin övertygande kraft.

Torbjörn Tännsjö

Filosofisociologi

I mitten av nittonhundrafemtiotalet hade sociologin helt nyligen blivit ett eget ämne i Sverige. Tidigare var det en del av den praktiska filosofin. På senare tid har filosofin tvärtom blivit ett studieobjekt för sin egen frigjorda avkomma. Det har uppstått något som kallas ”filosofisociologi” (sociology of philosophy) – analogt med t.ex. familjesociologi och utbildningssociologi (och redan tidigare fanns förstås ett vidare område som hette ”kunskapssociologi”).

Kanske kan man också säga att det finns något som kunde kallas ”sociologifilosofi” (philosophy of sociology), men det är i så fall detsamma som, eller en del av, samhällsvetenskapernas filosofi (the philosophy of social science). Filosofen Kathy Wilkes i Oxford brukade säga att det finns en filosofi för varje vetenskap utom geografi, men antagligen har även geografin någonstans i världen gjorts till objekt för filosofiska undersökningar. Liksom varje verksamhet har sin sociologi. Inte minst, får man anta, sociologisociologi, sociologisociologisociologi, och så vidare).

I en nyutkommen bok, Sverige och filosoferna, författad av Carl-Göran Heidegren, Henrik Lundberg och Klas Gustavsson (Studentlitteratur 2018), definieras filosofisociologi på följande sätt:

"Filosofisociologi är studiet av filosofisk verksamhet som en socialt organiserad aktivitet förankrad i olika historiska och sociala kontexter, en aktivitet som inbegriper produktionen av filosofisk kunskap, det vill säga påståenden och argument som reser anspråk på giltighet" (s.10).

Detta skulle väl också, med en mer väletablerad term, kunna rubriceras som ”idéhistoria”, men filosofisociologi är förstås ett smalare område och det ska kanske också kännetecknas av en lite mer speciell metod och begreppsapparat, som är samhällsvetenskaplig snarare än humanistisk.

Filosofisociologins utgångspunkt är Marx uttalande ”Det är inte människornas medvetande som bestämmer deras vara, utan tvärtom deras samhälleliga vara som bestämmer deras medvetande” (jfr s. 15). Syftet tycks alltså vara att förklara filosofernas påståenden och argument – vilket ju kan vara nog så knepigt – med hänvisning till deras materiella situation i det samhälle de tillhör. För en filosof är det närliggande att associera till Bertrand Russells program i boken Västerlandets filosofi, där han placerade filosoferna i sina sociala sammanhang, som produkter av sin miljö och tid. Men Russells bok kan knappast betraktas som en avhandling i sociologi. Man får väl snarare tänka sig att filosofihistoriska studier kan ordnas på en glidande skala från ett rent filosofiskt till ett rent sociologiskt angreppssätt.

Men filosofisociologer gör också psykologiska antaganden. Somliga, som Pierre Bourdieu, anser att filosofer strävar efter makt och inflytande över sina kolleger. Andra menar att filosoferna strävar efter att ”göra teoretiska val som ligger i linje med deras intellektuella självuppfattning”. Diskussionen om vem som har rätt anses ha stor betydelse för den framtida utvecklingen av filosofisociologin (jfr s. 21). Man kunde ju annars tänka sig att bägge typerna av motivation förekommer. Och kanske fler än dessa två.

Slutledning

Om tiden ginge, så skulle man ju kunna stå alldeles blickstilla och låta tiden gå ifrån sig.
Då skulle alla klockor stanna och ingenting skulle hända.
Det går ju inte.
Alltså går den inte.